I väntan på vak

Husvagnen krängde hårt när vi svängde in på grusvägen i den norra delen av Kalvsjön. Håkan bromsade upp den gamla Opel som dragit min ännu äldre Solifer och vi stod stilla. Antydde att han kanske kunde ta det lite lugnt i kurvorna med vagnen, fick mig förklarat att han minsann kört brandbil och kunde detta med transporter av tyngre fordon och släp. I den lilla vik som ligger strax nedanför grusvägen pågick en vakfest som skulle kunna få den mest kräsne flugfiskare att dregla. Fisken gick runt och plockade insekter helt nära land, lugnt och tryggt. Våra 4 fiskedagar här kunde inte ha börjat bättre, solen var på väg ner vilket innebar att det inte var så många timmar kvar tills vi skulle få börja fiska i denna underbara sjö, och det var full aktivitet. Tidigare år här har vi missat dessa massiva kläckningar av sjösandslända som denna sjö kan uppvisa, men trots att vi kommit för tidigt, så har vi haft mycket trevligt fiske på vakande Regnbåge och Öring i mindre sporadiska kläckningar.

Men i år skulle minsann bulls eye träffas genom att åka en vecka senare än vi brukar, och jag och Håkan skulle få visa ungdomarna vad riktigt flugfiske handlar om. Lokalisera insekter, kolla vindar, spekulera i vad som kan komma att hända, vänta, misströsta, vänta ……… och för att tills sist förhoppningsvis få upplevelse i form av en fantastisk och minnesvärd vakfest tillsammans med stark och vacker fisk. Fiskekorten var lösta inför morgondagen och vi satt väl underhållna av myggen utanför husvagnen och diskuterade det kommande fisket. Alla var helt övertygade, att det vi bevittnat tidigare på kvällen skulle fortgå under hela vår vistelse här. Morkullan flög inspekterande med sitt grodliknande kväkande gång på gång över den lilla vändplats vi placerat vår boning på. Tyckte att näbben på fågeln var ovanlig, precis som om den var längre än normalt på något sätt. Men så är det här, det är liksom mer av allt, bättre på något sätt. Rådjuren skäller högre och intensivare än någon annanstans jag hört. Hackspettarna hamrar outtröttligt i torra stammar efter insekter likt k-pistar. Göken som hörs från morgon till kväll och den där otroligt tröttsamma kalvsjöhunden, hemmahörande i ett närliggande hus, ylar outtröttligt dagarna i ända. Sitter man en stund och lyssnar är det en ouvertyr av ljud som liksom hör hemma här, trivsamma ljud, till och med den förut så jobbiga hunden har numer ett litet uns av tillhörighet, den har liksom genom åren hittat en plats i naturens egen kammarorkester. Kall kvällsluft hade jagat bort myggen, Kalvsjöhunden började tröttna på sig själv och ylandet avtog allt mer, vi hörde Morkullan en sista gång innan lampan släcktes.

Vaknade tidigt påföljande morgon med en hårig armhåla i blickfånget, yrvaket tänkte jag lägga armen om min fru och somna om när det plötsligt slog mig att hon inte var på plats utan att det var min son, Adam, som låg där. Denna håriga armhåla gjorde det omöjligt att somna om, gick upp och fick med mig Håkan, som inte är svårväckt på våra fisketurer. Vi kokar lite kaffe i den kyliga morgonluften och har stora förväntningar på den första dagens fiske. Efter en stund kommer även pojkarna upp och strax är vi alla frukostmätta och fiskeklädda. Gökens galande trimmar in oss i takt runt sjön mot den södra delen, det är stilla i luften, vinden har inte fått upp fart nog ännu att sätta alla vårsköra björkar i gungning så dom i sin tur kan kasta ut några morgontrötta insekter åt sjöns invånare. Dessa fantastiskt vackra och ystra regnbågar, som befolkar denna sjö tillsammans med de något tröttare Öringarna gör kalvsjön till en kvalitativ pärla i södra Sverige.

Har aldrig förstått hur Håkan tacklar upp sitt spö, vi andra har precis börjat trä fluglinan igenom första ringen då Håkan redan står utvadad på en stock i den dyngiga vik som går under namnet Älgviken. Ska precis knipsa av den lilla bit tafs som blir överflödig vid ett flugmontage när Christoffer, Håkans yngste son, glatt ger oss beskedet att resans första regnbåge är krokad. Man kan se Håkan genom en liten glugg i den täta vägg av buskar som skiljer sjön från stigen runt viken, han pressar Regnbågen in mot sig och vi är alla nyfikna, ska fisken hålla lika goda kvalitet som tidigare år vi varit här. Han tittar upp mot mig, nickar och säger: – ”Den är fin!” Nu är det bara att vänta på att solen ska värma med sina strålar så dessa underbara nymfer ska fatta att det är dags för en simtur upp mot ytan för att gå in i nästa stadie i denna insekts livsmönster och genom detta glädja oss flugfiskare. Vi väntar på vak, det är dags för Sjösandsländan att låta sig ätas. Solen värmer fint men det händer inte mycket mer sedan Håkans Regnbåge. Vi har som sagt åkt en vecka senare för att träffa Bulls Eye i år. När halva första dagen gått och det bara kläckts några enstaka sländor som lyckats torka sina vingar och undkommit sjöns bågar möter vi så en likasinnad. Denne man ger oss, som hade så höga förväntningar på våra få fiskedagar, ett grymt besked: - ”Ni skulle ha varit här förra veckan, då kläckte det helt vilt. En kille som var här och fiskade, fick en på 1,8 kg båge, den fisken tömde rullen på både lina och backing”. Vi kan ta hårda besked, men både det och en lögn kan bli för mycket, ”tömde rullen på både lina och backing” javisst, det är klart, vi kommer för sent i år.

Hur fan ska man bära sig åt för att komma helt rätt ett enda år. Fiskaren fortsätter glatt: - ”En far med sin son var här och fiskade under denna period, dom hade fått närmare 40 bågar tillsammans under en och samma dag”. Hör den sista meningen som i ett dunkel, vi som nästan hade lovat våra yngre ett rysarfiske i år, fast jag mycket väl vet att det inte går att lova något sådant. Vi gör allt för att svälja den förtret vi känner, det är inte lätt att ta semester från jobbet, begära pojkarna ledigt från skolan månader innan, och ändå träffa rätt dagar. Nästan otröstliga fortsatte vi runt sjön och försökte peppa varandra. - ”Tror du verkligen den drog ut hela backingen också”? - ”Neej! han ljuger, fluglinan kanske, men inte hela backingen”. Svarar Håkan. Genast känner vi oss bättre till mods och långsamt kommer fiskelusten tillbaka. I väntan på vak fortsätter vi vårt varv runt sjön för att till slut träffa på de pojkarna sittandes i ett av vindskydden, ätandes ur en påse bilar. Dom undrar var alla vaken är som vi såg i går kväll, vad svarar man på det, det går ju inte att beställa bra fiske, hade det gjort det skulle hela tjusningen med detta försvinna. I det tysta går vi samlat i kvällen mot husvagnen och ställer vårt hopp till kommande dagar.

Följande dag runt middagstid träffar jag på Håkan, för ovanlighetens skull ståendes på en brygga, fluglinan ligger ut över vattnet med en torrfluga som avslutning, den guppar förföriskt i den svaga pålandsvinden. Vi följde spända flugans drift, där fanns en känsla, en förnimmelse om att något skulle hända. I samma ögonblick som flugan såg ut att förlisa, försvann den i ett ljudlöst vak. Regnbågen krokades resolut, började rusa ut mot sjöns mitt, när fluglinan nådde sitt slut och backingen tog vid trodde vi bägge att den skulle vara nöjd. Inte då, med förvåningens finger i häpnandens mun såg jag backingen rulla ut varv efter varv i en enda rusning tills uppskattningsvis 60 meter var fråntagen rullen, först då kunde Håkan ta kommandot och börja pressa in fisken. Några korta rusningar mäktade den med, trots den första långa, vi var bägge exalterade. - ”Kanske han inte ljög igår då”. - ”Vem”?, svarade jag - ”Han den där med tjurrusningen -1,8 kilos fisken”. Fisken kommer in mot bryggan, otroligt fin, ingen stor fisk, under kilot, men vilken kvalitet. Intakta fina fenor, långsmal, den lyser av livsglädje, tänk om alla regnbågssjöar kunde sätta press på odlarna för att få fram liknande kämpar. Kvalitet istället för kvantitet. Håkan ser helt nöjd ut när vi tar några snabba kort, det har han all rätt vara.

Samtidigt som den återutsänts i sitt rätta element tackar den för sig med att spotta ut en söndertuggad Sjösandslända. På väg tillbaka för lunch är vi helt överens om att detta med Kalvsjön är något alldeles speciellt, det lyser av kvalitet. Allt är snyggt och rent utan att för den delen se organiserat ut, den huggna veden välkomnar i trivsamma travar vid sidan om vindskydden. Fiskekontrollanterna som dagligen patrullerar runt sjön har verklig kunskap, bemöter alltid trevligt och professionellt. Lunchens nudlar är nästan slut när Göran Arvidsson från Värnamo sportfiskeklubb kommer för lite konversation till husvagnen. Nämnda klubb har Kalvsjön som sitt vatten. Håkan berättar om sin fina fisk, men Göran är inte det minsta förvånad. - ”Vi har en odlare med kvalitetskrav utöver det vanliga, varje fisk som ska iväg för utsättning från honom genomgår en visuell kontroll, minsta fel så går den individen till annat ändamål”. - ”Men denna har inte kapacitet att tillgodose hela vårt behov av fisk, så vi får även vända oss till andra odlare för att komplettera, så fisken kan ibland variera i kvalitet”. Efter ett par timmar inser både Håkan och jag, att vi får fortsätta denna diskussion vid ett annat tillfälle om det ska bli något mer fiskat idag.

Vinden har under dagen vridit en aning och skapat en alldeles färsk vindkant utanför den udde som pojkarna belamrat. Det vakar friskt för en gångs skull, och som vanligt strax utanför kasthåll. Pojkarna blir allt mer frustrerade i takt med att kasten de presterar inte resulterar i någonting. Dom kastar otroligt bra. De tre tröttnar, går ur vattnet och sätter sig på en bänk, strax börjar vaken komma allt närmare. Ser en smula av upphetsning i deras unga och förväntansfulla ögon, lika förväntansfull är jag, hoppas verkligen att denna kväll ska ge dom ett minnesvärt torrflugefiske. Håkan sluter upp och vi är alla samlade på en kort sträcka av sjön. Håkan och hans pojkar på udden, jag själv och Adam i viken alldeles runt hörnet. I takt med att solen klättrar mot trädtopparna accelererar aktiviteten. Utvadad kastar jag frenetiskt på vaken som tornar upp sig på vattenytan i stort sett överallt inom kasthåll, det blir rysarfiske, ser Adam över viken, med stapplande steg tar han sig ut mot de potentiella motståndarna. Han tittar bakåt för att kolla det inte finns några hinder, det första luftkastet sitter klockrent i en björk, ser han rycker irriterat i spöt som bågnar rejält i kampen med trädet. I samma ögonblick suger det till i linan, en regnbåge har fattat tyck för min flytande Sjösandsländenymf. Fisken plöjer mellan vaken och söker sig mot öppnare vattenytor, känner ingen direkt glädje över bataljen. Dels vill jag ha in fisken snabbt för att kunna kasta på nästa vak, dels som Adam behövde hjälp på andra sidan, hans tafs var av efter en hårdragen kamp med den lövklädde. Pressade fisken hårt och frigjorde den.

Lade spöet i vassen och skyndade över för att hjälpa, han hade kunnat ordna en ny tafs själv, men hur lång tid hade det tagit i skymningen? Väl klara redogör jag för honom, att det är bättre om han går ut en meter till i vattnet så slipper han den förargliga björken. Överens, i alla fall med mig själv, skyndar jag tillbaka till min i vassen väntande livskamrat, det vakar ihärdigt inne i viken. Framme ser jag Adam stressat får ut lina från rullen samtidigt som han tar sig över de stora stenar som ligger dolda i det mörka vattnet, högljutt försöker jag få honom att ta några steg till ut. Överraskar mig själv och byter ut min fungerande fluga mot något annat ur flugasken, Adam luftkastar, samtidigt som jag själv är klar för att prova mitt nya alster ska min vän över viken lägga ut flugan över tre, fyra vak bara en kort bit från honom. Ser förväntansfullt på när flugan strax ska vända för sista gången och ska ut över den månbelysta vattenytan, hade det nu inte varit för den där björken, så hade vi två inte blivit ovänner, inte heller skulle jag ha lovat mig själv att den nu frenetiskt ylande Kalvsjöhunden hade upplevt sin sista påse Doggy. Kanske skulle jag inte ha fått ett ”skit på dej” kastat i ansiktet över viken heller, men var säkert värd det efter att några i efterhand dumma ord ur min mun slank ut utan eftertanke. Allt jag ville var att han skulle få uppleva ett riktigt bra torrflugefiske. Bytte i ångest några flugor till medens Adam själv fick slåss med sin motståndare, björken, i det sista fiskeljuset. - ”Hur var det när det vakade så mycket och nära”?, frågade jag Adam mycket försynt på vägen tillbaka mot Håkan och grabbarna. - ”Fräckt!!” Så var vi kompisar igen.

Inte heller dom hade haft något flyt i sitt fiske trots att det vakade lika intensivt där. Håkan hade som jag provat ett antal flugor som alla ogillades. Analyserande om vad det var som fisken plockat i ytan, gick vi så tillbaka i mörkret mot husvagnen för att sova oss i toppform inför denna resans sista dag. I det tidiga morgondiset inser jag mina begränsningar som fotograf, en död Sjösandslända flyter i det stilla vaklösa vattnet, en bild på hur kort livet kan vara kanske skulle passa denna artikel, men hur jag än bär mig åt så blir inte bilderna bra. Ger upp fotograferandet, sätter mig på slänten i morgonen och bläddrar igenom veckans händelser på den lilla displayen. Så kommer de sist tagna bilderna upp, visst ser man att där är en Sjösandslända på vattnet, men ser mig själv i spegelbilden från vattenytan, kanske vill bilden säga något. Alla veckorna som rusar iväg, känns som det bara är fredag och måndag, tiden rusar och innan man vet ordet av ska man dela öde med sländan. Varken Håkan eller jag hade någon lycka denna morgon, vattnet var fortfarande obrutet av vak när vi återvänder för frukost.

Med varsin kopp kaffe försöker vi trycka bort det vemod som kommer med en fiskeresa som går mot sitt slut, men med den vakfest vi upplevde tillsammans ned pojkarna igår, så finns det ändå en tilltro att kvällsfisket ska överraska. Plötsligt är det något rör sig i husvagnen, pojkarna har kommit på fötter och snart sitter vi där och äter polarbröd med det sista pålägget som det lilla kylskåpet har att erbjuda oss. Det är varmt och stilla, inga kläckningar, inga vindkanter att förlita oss på, inga vak. Jag och Håkan går denna resans sista varv runt kalvsjön, det kan ju hända något någonstans, dom fiskare vi pratar med på vägen har alla samma sak att säga: - ”Förra veckan, då skulle ni ha varit här, helt otroli…” Orkar inte lyssna på det mer, vi vet nu att vi kom försent i år, har fått höra det hela veckan. Trots detta är vi mer än nöjda med fisket, fiskarna vi fått har varit otroligt fina som dom oftast är här, vi har umgåtts med pojkarna på ett sätt man inte kan göra hemma, fiskat och skrattat. Till slut kommer vi fram till det ställe där resan började, den vik som underhöll oss med en rejäl vakfest första kvällen, på backen ner mot sjön sitter så Adam och Alexander i solnedgången, pysslar lite med tafsar och flugor, dom sitter där, hoppfulla, i väntan på vak...