Tvillingarna

Bland tång och sten på den sydsvenska kusten tillbringar jag mycket av min lediga tid, oftast ensamt spatserande i egna tankar sökandes efter en fiskbar vik eller udde. Att vara ensamfiskare på kusten kan vara lite som vin och vatten, dagar då sinnet är tungt kräver själen inte sällskap eller verbal kommunikation, man har liksom nog med sig själv. Men när luften är lätt att andas och allt är glatt och optimistiskt, att sådana dagar få dela en ofiskad kustremsa med någon likasinnad är ovärderligt och minnesvärt, en ynnest. Har fint sällskap denna dag i form av tvillingarna, fisketokiga och oskiljaktiga, vänner till mig sedan några år. Dagen är en sådan som man gärna skulle ha tillbringat med sig själv, inte tvingad till någon påklistrad trevlighet eller glada miner, kanske bara fisketimmar att jobba sig igenom i all ensamhet, alla har nog sådana dagar, kanske inte så roliga att prata om men dem finns, överallt, hos de flesta. Tvillingarna är bra fiskekompisar sådana dagar, lugna men samtidigt snabba, lyhörda och flexibla för yttre omständigheter, på flugfiskespråk skulle man kunna kalla dem för progressiva, det hade passat dem ypperligt. Trots att jag skulle vilja tillbringa dagen solo, så någonstans, finns det en verklighet, en verklighet som gör att avsaknaden av deras sällskap inte möjliggör utövandet av min hobby. Vi går där längs strandkanten, det är kallt, bara några gr i luften och ytterligare någon tiondel lägre i vattnet, vinden pinar från nordväst, kylig och irriterande, ingen bra vind, åtminstone inte i februari. Händerna är iskalla och tanken över varför man plågar sig med detta jävla vinterfisket flyger ideligen genom huvudet. Saknar mina vantar, varma och glömda ligger de kvar på elementet hemma i hallen, förbereder alltid fisket på så sätt, att de ska ligga i blickfånget och plockas med i farten när väskor slängs upp på ryggen på väg mot bilen, men inte idag, idag ligger de saknade kvar på radiatorvärmen. Letar förtvivlat efter en vik som kanske kan ge lite lä samtidigt som förhoppningsvis en enstaka öring kanske letat sig in för ett födosök, bara en virvel, eller en trött efterföljare hade lättat upp, kanske en skugga, lite vajande tång som fantasin kan sätta i rörelse till en vacker blank fisk.

Huttrar, torkar den rinnande näsan och längtar till april, till den glada sädesärlan, borstmaskar, lärkorna och till tobisfeta havsöringar, till en vattentemperatur där det inte är en plåga att bära andningsvadare. Fast jag så väl vet vad straffet är för andningsvadare så här års så går jag i dem, trots att ett par 5mm tjocka neoprenvadare hänger i källaren, varma och sköna, så går jag omkring i vadare som kommer resultera i ett besök på apoteket för inköp av salva för bakre regioner. Några sporadiska snöflingor gör sinnet om möjligt ännu tyngre, bestämmer mig för en kopp kaffe. Tvillingarna lutar sig mot en sten och blickar ut mot horisonten, kan omöjligt utläsa vad som snurrar i deras huvuden, raka i ryggen, tysta står de bara där, erbjuder en skvätt kaffe med mjölk men de verkar inte ha några laster eller sug, häller den sista skvätten kaffe över höger pekfinger för att om möjligt bli av med den stickande kylan efter kall, blöt, styv och sträv fluglina. Huttrar och längtar till 7 april, då kommer hon, det gör hon alltid, fast något år har jag sett henne tidigare, men om någon undrar, svarar jag 7 april, då är hon här, Sädesärlan. Alltid lika glad och obekymrad springer hon alldeles framför på stranden, ett litet lyckopiller som inte lämnar någon oberörd. Hon flyger ända från Afrika, bort från ettriga predatorer för att lägga sina ägg här hos oss, större chanser för ungarna överleva här på våra breddgrader. 7 har genom henne blivit mitt turnummer, försöker i möjligaste mån alltid välja det i lotterier och tävlingar, men jag vinner aldrig något. Går tillbaks ner i det grunda kalla vattnet, kyler genom tunna vadare, vattnet är klart, tomt på spigg, inga räkor och inget hopp, inget liv, misströstar och bestämmer mig för att byta fluga. Har i hopp och tilltro bundit mängder med räkor senaste veckorna, inga fina men dock. Vänder och vrider på asken, det som ser så lovande ut hemma vid städet är nu i missmod och tung kyla bara skrot, varför har jag bara skrot i asken, allt är skit, tänker för en kort stund slänga eländet i buskarna och börja om med bindandet från början, nya mönster, ny inspiration och kanske lite glädje. Mitt i eländet dyker nya tvivel upp, syftet med att knyta på en räkimitation på tafsen när vattnet inte uppvisar något som helst liv, varför utsätta fingrar och tålamod för denna utmaning, varför inte bara fiska på med skitet som sitter där, får ju inget ändå! Sansar mig och asken åker ner i bröstfickan utan att tafsen fått en ny fånge. Allt känns skit, likt en blöt, smutsig hund efter skogspromenaden står den där, arbetslösheten, ivrigt väntandes på att få rusa in med oklippta naglar på den nyslipade parketten och fullständigt, med en kirurgs noggrannhet riva sönder tillvaron. Har träffat den tidigare, tillvaron som jag inte trivs i, sociala livet som försvinner, aldrig efterfrågad, fattig och bortglömd, trots att jag gjort allt i min makt för att inte hamna där är det om några veckor ett faktum igen. En droppe gör sig till känna i ögonvrån, skyller den kalla nordvinden. Försöker trycka bort alla mörka tankar, intalar mig att tänka positivt, att tänka 7 april, då kommer hon till mig ända från Afrika, och med henne värme, vår, mängder med räkor och i grunt vatten jagande havsöringar.

Vid min sida följer troget och tyst tvillingarna, till synes uppväxta i en exklusive familj, propert klädda med elegans och stil, inget ogenomtänkt, inga skavanker, bara lyx i toppklass. Långt ifrån min värld och klass, vadarkängor med halva skosnöre, flugrullar från tidigt nittiotal och söndertvättade underställ, likt bönder och borgare umgås vi kring flugfisket och det fungerar. Kastar ut i en tom vik, fryser samtidigt som tvillingarna har påtagliga problem med ideliga vindknutar på tafsarna, är det nu något som kan glädja ett mörkt sinne så är det fanimej skadeglädje. Småskrattar inombords och känner att det helt kort bubblar lite i kroppen, ett kryddmått optimism rusar igenom och är borta igen. Vindknutar, vem har kommit på ett sådant ord. Ett ord som inte har någon egentlig innebörd, ingen betydelse, ingen egentlig mening, det är bara ett verbalt utryck för något man skäms för, en ursäkt eller bortförklaring för dålig kastteknik eller okunskap om tafslängder i varierande förhållande, inget annat. Måste upp på land igen, fryser och saknar henne och vantarna, varma och sköna på elementet. Tvillingarna kommer också på land, trötta på dålig kastteknik. Tänker helt kort att det nästan är lite sensuellt eller kanske rent av sexigt att de är så oskiljaktiga på fisketurerna, en blir aldrig kvar i vattnet ensam, en äkta tvåsamhet. Längtar hem till värmen och flugbindningshörnan, längtar alltid någon annanstans, nuet existerar sällan, längtar till fredag, längtar till fisket, längtar från fisket, längtar fan i mig livet ur sig, nuet är sällan bra och existerar bara tillfälligt och flegmatiskt. Fryser och tittar lite nyfiket på ilandflutna flaskor som ligger längs strandkanten, har genom åren trampandes på kusten hittat ett antal flaskposter, varav en genererade i två flaskor vitt vin från sydtyskland, minns fortfarande hur illa det smakade. Det allra sista kaffet dricks, utan att det smakar, bara för att det ska vara så, tvillingarna står tysta, tydligt missnöjda med dagen, men så här är det tidiga havsöringfisket, tungt, trögt och fullt av misströstan. Har ofta försökt få med tvillingarna på gäddfiske, de tycker det är för jobbigt, har försökt locka med lättdressade flashflugor, men nej, de vägrar. Det är kring havsöringfisket och till viss del regnbåge vi umgås, har många gånger tänkt att det vore en ynnest för alla flugfiskare att få skaka deras hand, att få känna på den mjuka följsamma personligheten, tryggheten. Den kalla nordvinden bränner i ansiktet på väg mot bilen, trött, uppgiven, deppig. Hemma hängs vadarna över piskstället, spolar dom och kängorna rena från sand och smuts, bär ner allt annat i källaren, duschar av tvillingarna i ljummet vatten. Är extra noga med rullfästet, vill inte ha grus i maskineriet. Ställer mitt Thomas & Thomas Horizon II #6 med blå klinga mot väggen för att torka till, duschar själv, hämtar en kopp kaffe och sätter mig vid städet, binder några räkor och längtar, längtar till nästa gång jag ska ut med tvillingarna, för så lätt ger vi tre oss inte. Bättre tider stundar...