Gädda i Jokkmokk - Gå över ån efter vatten ?

Samtidigt som Rasmus vant frigör Gäddan från en bara några timmar gammal Glimmerålen, den nybundne sitter perfekt i mungipan på en över metern lång missbedömare av vad som är ätbart, säger han: – Du skulle åkt med och provat Gäddorna i Lappland, dom kämpar helt vilt där uppe. Meningen ekar som ett Mantra i huvudet samtidigt som planets däck värms av friktionen mot Luleås svarta landningsbana. På parkeringen möter dom två Danskarna, Rasmus och Peter upp, iklädda färgglada hattar, blåa och gula för att hedra minoriteten i sällskapet. Mina fiskande vänner hemma hade redan innan jag åkt gjort klart för mig hur dumt det var att åka Norrut för att söka Gäddan med meningar som denna: - Jag har också beställt resa, till Hitra, har hört att Näbbgäddefisket ska vara bra där!

Samtidigt som vattnen som vi bor vid i samma stund kryllade av arten. Men nu var jag framme och kände mig mycket nöjd så här långt med mitt beslut. Färden från Luleås flygplats mot Jokkmokk började. Under fiskediskussionerna i bilen märkte vi snart att vägen under bilen blev allt gropigare och smalare. Vid en förfrågan av en lokalbo om vägen, blev vi varse om att vi i rask takt närmade oss Finland, och det var först när Peter vecklade ut Sverigekartan i framsätet som jag insåg hur långt jag egentligen åkt för att fiska Gädda. Rätt väg hittades och vi kom fram till Jokkmokk. Den tidiga ankomsten gjorde att ett kvällsfiske var möjligt, en närliggande vik ärades av vårt besök. Vi såg direkt hur ett antal Gäddor, som plogade försiktigt utanför en vassrugge, alltså omöjliga att få till hugg mitt under leken. Vi gick längre ut mot udden. - Såg du inte den? Säger Rasmus plötsligt som går strax bakom mig. Vänder mig om och får se en vackert tecknad Huggorm bara några centimeter från där min filtsula precis trampat ner mossan. En rysning går genom kroppen, bara några centimeter ifrån att utlösa ett hugg som kunde fått förödande konsekvenser redan första dagen, ett hål i mina vadare och jag som var utan lagningslappar. Vi studerade ormen tills den tröttnade på all uppmärksamhet och drog sig inunder en sten.

Fisket ute på udden resulterade endast i av att Peter fångade en Gädda, men en del efterföljare som ändå gav visst hopp i att fisken var inne på grunt vatten, alltså nåbar för oss. Den för min del långa dagen gjorde att vi gav oss ganska enkelt och tog oss till våran tillfälliga bostad. En lägenhet som skulle bli våran bas och utgångspunkt denna vecka, mitt i centrala Jokkmokk. En ny dag hade grytt i den ljusa Lapplandsnatten och flytringarna skulle testas i ett reglerat vattenmagasin, Terepjaure. Flytringarna pumpades och bars ner emot strandkanten, som enligt Rasmus och Peter låg lite väl långt iväg för att den vik vi skulle fiska i skulle hålla tillräckligt med vatten. 4 mil i bilen gjorde ändå att viken skulle provas oavsett vad nu när vi ändå var här. Att sitta här i minibåten med snöklädda fjäll i bakgrunden var en helt ny upplevelse för mig. Gjorde inget om jag inte fick något, naturupplevelsen var belöning nog. Vi kom inte in i den viken där danskarna hade haft bra fiske tidigare år, fick nöja oss med att fiska strax utanför och i lite kallare vatten än om viken hade varit vattenfylld. Ser hur Peter först lyfter spöt i ett mothugg och sedan drillar en mindre Gädda. I samma ögonblick som fisken släpps tillbaka märker jag att naturupplevelsen bleknar i samma takt som mitt sinne allt mer fokuserar på själva fisket. När bara en kort stund senare Rasmus också får en Gädda är naturupplevelsen som bortblåst. 100 procent fokusering för att min första Lapplandsgädda ska bita över.

Efter några timmar när det inte hänt någonting varken för mig eller danskarna, bestämmer vi oss för att ändra strategi och åka till en mindre vik, 4 mil från där vi befinner oss nu. Väl framme ser vi att vattnet är lika grunt även här. Trots det ger vi viken en chans. På vägen ner går vi längs skogskanten, där vattenlinjen normalt ska befinna sig. Vi har ca. 25 meter ner till dess nuvarande läge, en nivåskillnad på ca. 3-4 meter. Strandkanten är alldeles full med av vattnet slipade och av solen torkade grenar och rötter, en fantastisk miljö. Vi stannade till precis innan vattenbrynet, från ingenstans frågar Rasmus: – Har du provat svart? - Nej, svarar jag och strax sitter en svart gynnare på min tafs. Tar mig ut på ett klippblock mitt i viken, tungt att gå i dyngan som hela vikens botten består av. Väl ute kastar jag mot en djupkant som löper hela vägen in i viken, några kast i följd har jag en Gädda som följer med flugan hela vägen in, men vägrar att berika mitt liv med en kort stunds test av sin kondition. Slutar truga den ovillige och vänder blicken mot den andra strandkanten. Tar i för kung och fosterland, samtidigt som all min kastkunskap, vilket inte är så mycket, används för att komma så nära strandbanken på andra sidan som möjligt. Den Svarte landar en halvmeter från torra land. Hemtagningen påbörjas omedelbart för att inte fastna.

Ett par meters simmande för flugan, en virvel, mothugg, så sitter den äntligen där, min första Gädda norr om Polcirkeln, Jokkmokksgädda. Ingen stor fisk, men för mig otroligt vacker, vattnen i norr hade släppt sin oskuld till mig. Rasmus förevigade med några bilder och stolt frigavs Gäddan. Fiskandet fortsatte med nu något högre intensitet, men det verkade inte finnas mer huggvillig fisk för tillfället, så vi bestämde oss för att prova ett vatten till idag. Solens glädje över att visa sig en lång tid på dygnet gör att mycket fiske hinns med. Kaatjaure hette sjön som skulle besökas, 4 mil från Terepjaure. Vi kom fram till en vik, som till en början såg ganska livlös ut, stenig och kal. Men väl ute i vattnet så såg den faktiskt riktigt lovande ut, sporadiskt växande Nateliknande buskage. På rad stod vi och fiskade över mot andra sidan, och här fanns gäddan. Dom sista fisketimmarna detta dygn lossnade fisket äntligen, i alla fall för Danskarna, av dom tolv Gäddor vi fick här, resulterade elva på icke svensk fluga. Att alla höll en mindre vikt, tröstade mig en aning. Uppvisandet av stora kraftfulla bitmärken över rygg och sidor på Gäddorna övertygade oss om att här simmade några enorma predatorer. På väg mot bilen, som i sin tur skulle ta oss tillbaka till Jokkmokk, var vi alla överens om att återkomma. Nästa dag lovade Väderstationen i lägenheten sämre väder, men den fyra mil långa bilfärden upp till Smurasjaure kantades av ett underbart vårväder, kanske dåliga batterier funderade jag i baksätet på den gamla Passaten.

Smurasjaure är inte en reglerad damm utan en riktig sjö, inget magasin. Flytringarna pumpades upp och packades med diverse behövligheter såsom kameror, Coca Cola och punsh-rullar. Strax var vi alla tre ute på sjön i ringarna och kastade in i dom småvikar som erbjöds oss. Strandkanterna höll en tvär kant med ett djup av ca. en halv meter, så kasten kunde läggas ända in på land utan att riskera bottenkontakt. Det skulle ganska snabbt visa sig, att fisken stod helt nära land. Peter öppnade snabbt med två mindre Gäddor. Inget tydde på att mina flugor intresserade fisken, som simmade i Smurasjaure. Plötsligt står Rasmus spö i en kraftigt böjd båge strax utanför en liten bäck som rann ut i sjön, det värkte i benen efter paddlingen till ett bra fotoläge. Fisken var enormt stark, och den Danske flytringsfiskaren började på nytt få känningar av sin tennisarmbåge han skaffat sig tidigt i våras under ett Havsöringfiske i Danmark på vakande fisk. Digitalkameran gav mig några riktigt bra bilder på Rasmus och, som det skulle visa sig, en 102 cm. lång Lapplandsgädda. Alla procedurer var avklarade och min ring gled allt längre från tennisarmbågen och dess ägare, efter ett idogt kastande längs kanterna hör jag Rasmus röst, som precis släppt tillbaka yttligare en, fast mindre Gädda, eka över sjön: - Har du känt något? - Ingenting hittills, svarar jag lite uppgivet. - Du vet, dom hugger inte på Underlater här uppe i Norr! - Det finns ingen fisk, som simmar här, som skulle få mig att konvertera till Glimmerålen! Meningen från Dansken fick min fiskeiver att vakna till liv igen - vi ska ta mig fan visa dom - jag och First Choice. Kasten ökade i takt, men vad hjälpte det, istället ser jag på avstånd hur Peter nu har krokat något som på håll ser mycket stort ut. Höll mig på avstånd, sneglade på dom avundsjukt, och kastade längs kanterna helt vilt. Till slut kunde jag inte hålla mig längre, utan frågade högt över sjön: – Hur lång är den? - 107 cm, svarar Peter glatt - Grattis, ropar jag tillbaka, och menar det verkligen. Får nu bita mig i tungan för att inte be om en Glimmerålen, kanske bara låna den en liten stund, testa lite…….. Bestämmer mig för att inte byta Religion och göra Danskarna till lags. Fiskar intensivare än nånsin, och plötsligt sitter den bara där, inte stor, men stark. Den går tungt under flytringen. Jag pressar den hårt, den kommer upp framför simfenorna, men ger sig av igen. Kommer tillbaka en andra gång, drar den mot mig, och mina ben, som får fungera som torrdocka. Lyfter upp den med benen, så jag lättare kan lossa flugan. Plötsligt vänder den bara om och lämnar en för sin storlek enorm vattenkaskad efter sig. Till sist landas den ändå. Gläds enormt över kampen den presterade, men trots detta visade den inga som helst trötthetstecken, när den simmade tillbaka ut i sjön.

Bilderna som jag tagit dom första dagarna inspekterades på TV under kvällen, några riktigt bra bilder fanns med. Skulle ju bara gå in på menyn och kolla en sak, plötsligt står det ”ingen bild” på skärmen. Bedrövad letar jag efter ”ångra” i displayen, men det går inte att reparera. Skulle kunna skylla på ett alldeles för gott Rödvin, som vi hade till maten, men det hade inte hjälp. Lägger mig tidigt den kvällen, hade bilderna bara till låns en stund, som med barn. Som väderstationen i lägenheten förvarnat, blev det också mycket sämre väder den natten, regnigt och kallare. I samma takt som temperaturen sjönk, försämrades också som vi skulle märka, fisket. Kaatjaure lockade igen den femte dagen efter fisket vi haft där tidigare. Vattenståndet hade ökat en aning sedan sist. Fluglinorna färgade vattnet på samma ställen, som fisken hade huggit tidigare, men i dag var det betydligt trögare. Gäddorna hade uppfattat det kallare vädret, Abborrarna däremot högg på allt vi erbjöd dom och hade nog inte koll på, att det vilade ett lågtryck över oss. Bestämde mig för att runda viken vi fiskade i och prova på andra sidan. Kastade längs kanter och på stenblock, började misströsta efter ett tag i den kalla vinden. Gick ut mitt i en mindre vik och kastar på ett större stenblock som ligger 10-11 meter från mig. Abborrar här också tänker jag, samtidigt som dom små dragningarna gör sig kännbara i fluglinan. Letar med blicken för att upptäcka flugan och om möjligt kunna få se dom små efterföljande huliganerna. Istället uppenbarar sig ett alldeles enormt huvud bakom flugan. Jag ska inte ens gissa på längden, försöker med alla medel uppmuntra den till ett hugg, men den stannar och sjunker tillbaka ner mot botten.

Ett kast till bara så sitter den, hjärtslagen överröstar Göken som högljutt planerar lägga sitt ägg hos en intet ont anande gratisarbetare, kastet hamnar naturligtvis en aning fel. Väntar på att få känna tyngden från Gäddan, i ögonvrån ser jag hur någonting litet kommer från den andra sidan stenen mot min fluga, plötsligt är min fluga borta och jag känner en lätt stramning i linan. 1 minut senare släpper jag tillbaka en liten Gädda, sådär två kilo. Gör några kast till mot den större, men det händer inget mer. Rasmus gör mig sällskap, och vi bestämmer oss för att fortsätta ännu en bit längre bort i viken. Vi hoppar mellan stenar som ligger nersjunkna i sanden, och plötsligt står vi mitt i ………… Björnspår! En rak linje med modell större och en mindre, upptäckande, ringlande spårföljd. Trots att det bara är spår, så känner man sig väldigt betraktad, ser sig om hela tiden efter förföljare. Den långa promenaden genererar inte i någon fisk, och på vägen tillbaka stannar jag, medan Rasmus återvänder till Peter. Provar yttligare på den stora vid stenen, men den vill inte mer. Så jag tvingar mig själv att ge upp och återvänder till, vad jag tror dom fiskande Danskarna.

Istället ser jag de två liggandes på alla fyra och fota för fullt. En 5 cm. lång, någon slags typ av Husmask, upptar deras intresse helt för en längre stund. 1 timme senare när emtologerna dokumenterat färdigt, avslutade vi dagen med en Coca Cola och några punchrullar och körde hemåt. Resans sista dag hade kommit. Den var kall och blåsig, dom fyra milen upp till Smurasjaure kändes för min del lite vemodiga, och den kalla väderleken hade gjort, att fisket denna vecka inte visade sig från den sidan jag hade hoppats på. Så en vecka till här uppe med bättre väder, som den lilla väderstationen lovade hade inte gjort ont. Smurasjaure hade oss som gäster hela den dagen, med bakgrundsmusik av Gök och Spov fångades endast några mindre Gäddor. Bara 8 gr. i vattnet gjorde, att pauserna blev många och dagen inte så lång. Ingemar som är guide här uppe i Jokkmokk kom på kvällen för att bjuda oss på Sourvas, kokt potatis och stekt Renkött, som tillagas över öppen eld. Otroligt gott i otroligt trevligt sällskap. Samtidigt som värmen kom till Lappland åkte jag hem till den kalla Skånska skolavslutningen och en väntan på Hösten och dess fiskeupplevelser. Men Lappland och dess Gäddor ska besökas igen. Historierna Ingemar berättade under måltiden i skogen vittnar om ett alldeles enormt Gäddfiske i rätt förhållande. Fakta Funderar du på att åka till Jokkmokk och fiska Gädda, Harr eller Öring. Kontakta då Perfekt Fly Fishing och Ingemar Pettersson. Skriv till: Ingemar Pettersson, Kyrkogatan 8, 962 31 Jokkmokk.