BRÖDERNA GRIMM!

Hade bara känt Japanen i ca ett år nu, han skulle med mig och Rasmus Hansen ut på kanske höstens sista Gäddtur. Allt behövligt för dagen var nerpackat i den båt som skulle ta oss ut till kustbandet och dom väntande öar som skulle besökas.

Motorn gick fint på tomgång och allt var klart för avfärd ut mot arkipelagen. Plötsligt slutar japanen andas, allt blir tyst, ser en aning av blekhet i Rasmus ansikte, en oro, kanske inte för Japanens skull, mer för den nu kanske inställda fisketuren. Vi hade inte pratat så mycket sjukdomar, jag och Japanen, under dom fiskedagar vi upplevt tillsammans. Inte som jag och Rasmus, där det ibland diskuteras vilt vid köksbordet vem som haft dom mest outhärdliga ändtarmsproblemen efter det ibland riktigt kalla vårfisket.

Om det förelåg någon allergi, astma eller liknande bakom Asiatens andnöd var nu inte lätt att veta eftersom han hade svårt att prata. Visserligen hade vi fyllt honom en aning kvällen innan, inte jättefull, kanske ¾ tank. Inte mer än så. Hur som helst borde detta intaget ha någon som helst påverkan på Japanens nuvarande tillstånd. Jag bröt den någon sekund korta tystnaden med att föreslå Japanen vätska, ingen reaktion i positiv riktning, trots ett tyst nekande vänder jag mig ändå om för att pumpa några gånger på den bälg som trycker fram bensin till honom. Vrider på nyckeln igen och Japanen får luft på nytt, går nu jämnare än någonsin på tomgång och Rasmus ansikte får åter tillbaka färgen i ansiktet. Vi glider sakta ut ur hamnen och styr i sydlig kurs.

© scandicangler.com Thomas Bengtsson

Motvinden är en aning ettrig och det slår rejält i fören där Rasmus sitter. Danskens ben borde vara en aning sega och kraftlösa efter gårdagens middag, lätt marinerade av rödvin spänner dom hårt mot relingen för att inte helt okontrollerat flyga omkring i båten. Vårt ekipage kryssar snabbt mellan bojarna som märker ut alla sportfiskenät och vi är snart på plats.

Rasmus ser lättad ut av att vara framme, sträcker lite på sig och säger. - Det var guppigt! Vattnet var för dagen otroligt grunt så vi skulle få dra in båten mellan två mindre öar för att hitta en lämplig parkeringsficka. Där jag brukar förtöja fanns denna dag allt för ytliga stenar som säkert skulle skada skrovet. Dansken står på darriga ben i fören och väntar på att vattnet ska bli så grunt att han kan hoppa ur båten för att få igång blodcirkulationen i kroppen igen. Jag i min tur letar febrilt i det allt grundare vattnet efter ett något djupare parti där Rasmus skulle luras att stiga ur båten, syftet med detta var naturligtvis att han förhoppningsvis skulle bli hängande med ena benet kvar över relingen, en sträckt, Dansk gömske i kombination med dom preparerade benen skulle ge mig en otrolig fördel under dagens fiske! Som det ofta är när man är och fiskar tillsammans, vill många ha mest eller störst utan att man pratar så mycket om det, en tävlingsinstinkt som dom flesta människor har inbyggt i sina system. Sen om det gäller golf, tätheten på gräsmattan i villaområdet eller den vackraste frun på firmafesten spelar ingen roll, tävlingsinstinkten finns överallt i olika former. Så också inom våran genre, flugfisket. Men att få den minsta fisken eller att kanske tom.

Gå bom är något alldeles speciellt för många sportfiskare. Hur vi hanterar att bli resans/fiskedagens otursgubbe finns i många varianter, jag känner fiskare som blir aggressiva och inåtvända om det går sämre för dom än för övriga i sällskapet, detta folkslag kan förstöra en hel fiskeresa om det skulle gå riktigt illa. Vissa kan glädjas enormt med andras framgångar, medan andra helt plötsligt bara genom en fin fisk blir självutnämda proffs som resten av fisketiden bara pratar om teknik, platser, flugor mm. mm. Saker som dom säger sig veta påverkade deras fångst, för någon tur fanns inte med i bilden, nej, dom hade full koll på läget, bara ren och skär skicklighet.

© scandicangler.com Thomas Bengtsson

Men mellan mig och Rasmus finns ingen rivalitet när det gäller något så trevligt och avkopplande som en fiskedag i skärgården, det spelar för oss ingen roll vem som får flest, tyngst, längst eller den vackraste gäddan, vi vill bara ha trevligt och få lite upplevelser på våra fisketurer, det är vad Rasmus tror det, men i dag har jag bestämt att det blir det en oavtalad landskamp i gäddflugfiske, Sverige vs. Danmark.

Kaffet och den lilla Tobleronebiten som jag fick smakade gott efter turen ut hit. Rasmus själv tog en dubbelt så stor bit choklad som jag fick, hans syfte med det var naturligtvis att bättra på sitt eget blodsockervärde, planen för dagen var tydlig, han går också för guld. Dansken fick snabbt ihop sina tillhörigheter efter fikat och var tydligt fiskesugen, men började lyckligtvis dagen med en ”long distance release” på en Gädda bara några tiotal meter från våran ankarplats. Gäddan hade tagit Rasmus fluga Glimmerålen i munnen, gurglat sig lite med den för att sedan helt enligt regelboken spottat ut skitet igen. Dansken brukar inte bomma fisk, så det var nu uppenbart, det här blir min och Sveriges dag. Nu ska Dansken få se var skåpet ska stå. Jag beklagade glatt det inträffade med ett – Här finns nog fler (...till mig). Vi vadar oss ut mot dom fiskeplatser som jag besökt tidigare, det låga vattenståndet gör att jag inte känner igen mig riktigt, för Rasmus är det premiär här ute.

Plötsligt står vi framför en helt fantastiskt läcker vik som uppenbarat sig i det låga vattnet. En nästan torrlagd sandbank en bit ut skärmar av viken från det övriga havet frånsett en djup smal ränna som löper in i ena kanten. Ett litet ofiskat paradis ligger där framför våra fötter, en mörk vattenoas med några synliga stenblock i utgör denna fiskeplats, den ser nästan magisk ut, man får en sån där fruktansvärd fiskelust, en slags upptäckarglädje, ungefär som när man var liten och så fruktansvärt nyfiken på vad kompisarna hade i sina skrivbordslådor på rummen, det gick inte att låta bli, i alla fall inte när deras mammor ropat – middagen är klar.

Rasmus ligger helt oväntat några steg före mig, med tanke på hans ben, men tar en i mitt tycke konstig omväg, ser min chans och med några blixtsnabba, riskabla hopp på såphala stenar är jag plötsligt före Rasmus ute i viken. Ursäktar mig med orden: - Gå du först, jag måste knyta om flugan! - Ingen fara……..gå du först så kommer jag efter och rensar upp!!

© scandicangler.com Thomas Bengtsson

Säger han på överlägsen klingande danska. Rensar upp? Tänker jag, här finns fan inget att rensa när jag gått över här. Vi fiskar av viken och jag som går först lyckas lura en fin gädda på dryga 90cm. och var förstås jättenöjd med min bedrift. Rasmus hade så här långt kammat noll. Det såg riktigt bra för min del, hade några ess i ärmen i form av fina ställen som Rasmus aldrig skulle hitta på egen hand här ute.

Tyckte för en kort sekund att det smakade någon form av metall i min mun, en mycket pikant smak av guld. Resten av dagen skulle nu bara vara en transportsträcka för min del. I mitt tycke var viken där min vinnargädda landats nu tillräckligt undersökt för stunden och jag erbjöd Rasmus att följa med till annat ställe en bit bort, men han avböjer. Med ett glatt sinne trampar jag själv iväg mot ett storgäddställe, han avböjde så här ska inte trugas, fiskar av det själv så ska han få se dom stora på kort istället, i tanken är redan min storgädda fotad, nu återstår bara den lätta delen, att fånga den. Nynnade lite på schlagervinnarna Herrey`s låt, ……i mina gyllene vadarskor… på vägen. En mindre gädda följde intresserat efter flugan i första kastet, såg den tydligt i det perfekt grumliga vattnet.

I kast efter kast följde det fisk efter flugan men ingen av dom ville hugga trots att vattnet var lagom oroligt i pålandsvinden. Vanligtvis skapar det trygghet åt gäddan som aldrig brukar tveka i dessa förhållanden, men idag var det stört omöjligt i denna viken. Provar alla möjliga färger på Mr. Mylar men dom vill inte, kanske var det så enkelt att jag kom precis när en huggperiod höll på att ebba ut, intresserade men mätta. Avbryter för att gå tillbaka och erbjuda den vanligtvis glade dansken lite energisnål fika. Nästan framme ser jag att Rasmus håller ena handen under vattnet, skrattar för mig själv lite i tanken, han har säkert skrapat handen mot en jätteliten gäddas tandrad. Har själv en del erfarenhet av liknande situationer, får gäddan bara tag i handen så blöder det rejält en längre stund, det brukar strila så mycket att man ofta är oförmögen att fiska på ett tag. Egna missöden inom detta område har även sagt mig att en blodig fluglina ger mycket dåligt skjut. Linan blir liksom mjuk och klibbig ett tag efter den varit insmord med blod. Det hade ju i så fall varit mycket gynnsamt både för mig och Sverige.

© scandicangler.com Thomas Bengtsson

Väl framme förvånar han mig med att inte alls vara blodig, utan istället hålla en digitalkamera för undervattensbruk i handen och ser rätt nöjd ut. - 7 kg och något längre än din, den stod här precis på den mörka kanten, ska du se bilderna jag tog under vattnet på den? Jävla turgubbe, tänker jag men svarar: – javisst. Efter galleriet på kameran vill jag givetvis ha en större gädda än dom futtiga 7kg han fick.

Går med raska steg mot en för dagen hemlig, ännu ofiskad vik, ropar högt och kanske lite irriterat till Rasmus i motvinden: - Provar här borta istället. - Gör du det så går jag in här bland stenarna och gör några kast. Där inne kan han stå och kasta så ska jag jaga dom riktigt stora här borta, tänker jag samtidigt som en svag känsla av stress kom över mig, det börjar gå mot kväll och ska det hända något måste det vara här och nu annars är det försent. Minns inte om jag ens hann börja repa ut lina från rullen innan Rasmus spö står bockat igen, han ropar glatt att denna ser fruktansvärt mycket större ut en den föregående fisken på 7 kg. Det här är fan i mig inte sant, en känsla av…….jag vet inte vad, kom över mig, något tungt och orättvist.

Gick med tunga steg bort mot Rasmus, gäddan såg verkligen stor ut. Den plöjde fram och tillbaka i det grunda vattnet, fantastiskt att se den stora fisken mot den ljusa sandbotten. Gäddan gjorde några rejäla krumsprång när Rasmus försökta föra in fingrarna under gällocket, inte alls samarbetsvillig. Till slut hängde där den skulle, under kroklossaren som varsamt lossar det obehagliga ur munnen. Rasmus och gäddan var klara för en fotosession, vi försöker få ljuset från rätt håll och arrangerade för några bra foton. Försökte göra det snabbt för fiskens skull, den skulle tillbaka i ett försvarbart skick.

© scandicangler.com Thomas Bengtsson

När det ena kortet tas gör fisken ett krumsprång och slår till Rasmus i ansiktet med stjärten, bilden blir som synes en aning suddig men klargör tydligt att gäddan anser sig blivit fångad av fel baneman. Men till slut lugnar sig fisken och vi får några bra bilder. 11 kg. och 114 cm. lång blev datan på den bångstyrige. En vacker fisk, men inte fullt så bred över ryggen som dom brukar vara här ute. 18 kg. gädda på två kast stoltserar Rasmus med och jag kan inte göra annat än att hålla med på att det är en bedrift han lyckats med.

Vi avslutar med en fika vid båten samtidigt som vi pratar igenom dagens upplevelser, med lika stora tobleronebitar till oss båda denna gång. Rasmus skjuter ut mig och båten mot djupare vatten, japanen startar glatt och jag gör ett tappert försök att lämna Dansken på ön, men han klamrar sig fast i relingen och släpps till slut motvilligt ombord, ursäktar mig med att jag slant på gasen: - du vet, Gäddslem!

Skåpet jag skulle visa var det skulle stå blev inte flyttat denna gång heller, men nästa gång, då jävlar, då blir det guld till Sverige. Föresten, guldsmaken jag tyckte mig ha i munnen visade sig senare vara något så banalt som en trasig amalgam-lagning, där fanns kanske en liten bitter bismak av silver trots allt. TROT OM NI VILL…