Äntligen Tana - en resa få förunnat

Äntligen. Efter en lång vinter kommer våren som en efterlängtad gåva. Allt vaknar till liv och grönskan sprider sig. Det gröna också startskottet för nedräkningen till dagen D. Dagen då vi lämmar vardagen och reser till drömmarnas land igen. Efter 5 års återupprepande turer till Tanaälven i Norge så är spänningen inte längre lika påtaglig, men längtan är stark, efter midnattssolen, kamratskapen och efter silvret – Tana laxen. Packningsproceduren är som vanligt, för mycket utrustning och för lite bil. Fyra grabbar med all utrustning som krävs för två veckors laxfiske och några dagars havsfiske. Efter många ompackningar kan vi äntligen stänga bakluckan och takboxen med en viss mängd våld. Milen rullar på, trevligt sällskap och bra musik gör den 1.900 km. långa färden lite kortare. Mil efter mil passeras, efter 13 timmar lämnar vi Sverige och inträder i Finland. Nu har vi endast 700 km. genom Finska lappland innan vi når vårt mål. När solen precis går ner bakom de högsta bergen når vi Norsk/Finska gränsen vid Utsjoki. Vi kommer till en av resans största trångmål, kommer vi att passera tullen utan problem? Våra kvantiter med fin maltwhisky och välsmakande öl gillas inte av det Norska tullministeriet. Det ser dock ut som suget efter kaffe och fika är större än att jaga smugglare.

Där är den, Tana, en av Nordens största älvar. Frågorna haglar, hur högt är vattnet? Är det många båtar ute och fiskar? Som om vi kunde ändra på det. Incheckning och uppackning, sedan börjar äventyret på riktigt. Väl klara smakar whiskyn utmärkt på altanen i strålande väder, sitter uppe och berättar historier och gamla minnen tills kroppen säger ifrån och vi är tvungna att lägga oss för ett några timmars sömn. Följande morgon är det fina vädret kvar. Vi intar en snabb frukost innan vi beger oss ner till Tanas stränder. Den obligatoriska stickdragningen för turindeling utfaller som vanligt med kortaste stickan till mig igen… Nu gör det inte så mycket, då jag har väntat på detta ögonblick i snart ett år. Peter drar den längsta stickan och beger sig ut i älven, själv sitter jag kvar och bidar min tid. Äntligen i vattnet, allt oväsentligt glöms och det är som om man blir ett med älven, ett med magin som en stor älv kan ge dig. Som vanligt hugger det inte i de första kasten, inte ens de första timmarna, men jag kastar monotomt och glömmer tid och rum.

Plötsligt drar det till i linan. En liten lax har valt just min fluga. Jag får några snabba sekunder innan laxen slår sig fri. Det gör inte så mycket eftersom fler härliga dagar kommer då Tana älven kan luras på sin glimrande skatt. Senare på morgon när vi sammanstrålar vid älvkanten kan vi konstatera att Nicklas har lyckats bäst och får gå genom campingen med en silverblank Lax. På söndagarna är Tana fredad, Laxen får ett fridygn, så de kan förflytta sig utan att behöva passera otaliga flugor och laxfällor för att nå sina lekplatser. Då infaller ett skönt lugn på campingen. Folk passar på att ta en välbehövlig vila och några timmars ordentlig sömn. Vi har dock ingen ro i kroppen utan planerar havsfiske som ett trevligt avbräck mot laxfisket. Våra planer blåser bokstavligen inne då det går stora och skrämmande vågor på Ishavet. Vi är frestade att gå ut ändå men havet inger respekt och tvekar inte på att ta ditt liv om du är oaktsam. Torskarna kommer dock att vara kvar till nästa gång, så havsfisket får vänta tills det blir bättre väder. När måndagen kommer så är alla åter förväntansfulla. Veckans första dag brukar vara den bästa på hela veckan då laxarna har vandrat ifred. Tyvärr lyser dom med sin frånvaro, men solen skiner som aldrig förr. Värmen börjar bli olidlig och temperaturen i älven börjar närma sig dystra 20 grader. Dag efter dag fortsätter värmen, vi börjar tro att vi har rest 1900 km söderut. Det kommer upp några enstaka fiskar. Det verkar dock som om det bara kommer små steg med lax, annars är Tana känd för sina stora flak med små lax nämligen Tana Diddin.

På torsdagen är saknaden av Lax stor, vi måste hitta på något. Vi har fått lite lokala tips på fiske efter havsröding och lax i småälvar på en av de nordligaste uddarna. Det hetaste tipset verkar vara en liten älv som heter Juuka-jokka. Som de flesta småälvar kräver även Juuka-jokka regn. Det går dock att ha ett fint fiske i tidvattenströmmarna vid mynningen. Vi lyckas få tag på en lokalbo som är villig att köra oss ut till mynningen på Jukka-jokka i byte mot alldeles för mycket pengar, men vi vill ju fiska så då är det bara att betala. Efter ca 1 timme i båten kan vi skönja mynningsområdet. Innan vi har hunnit plocka upp fiskeutrustningen ser vi fisk som kryssar i ytan. Jimmy och Niklas tar sina flugspön och går en bit upp i älvdeltat, Peter och jag tar våra spinnspön och vadar ut i mynningen där älvens sötvatten blandar sig med det salta havsvattnet. Efter två kast ser jag en stor plog 40 meter ut, jag vevar in snabbt och placerar skeddraget precis framför fisken. Två vevtag, det sliter till hårt och explosivt, innan jag har hunnit reagera så har fisken tagit mycket lina och närmar sig de två båtarna som ligger ankrade i närheten. Som tur är kan jag styra bort fisken därifrån. Efter ett par hårda och långa utras lyckas jag landa fisken, som till min stora förvåning är en fin lax på närmare 2,5kg. Efter en sådan start kan man lugnt och avslappnat fiska vidare. Tar en kort paus innan jag beger mig ut igen.

Det verkar vara min dag, bara ett par kast senare krokar jag en fisk till. Denna är mycket sävligare och har inte alls samma explosivitet i rusningarna. Misstänker att det är en havsröding. Mycket riktigt, efter ett par minuter kan jag stranda en välväxt sådan. Förundras av hur den för mig nya arten ser ut, spegelblank med vita fenkanter. En mycket vacker fisk. Jimmy och Nicklas som försöker lura havsrödingarna till hugg på fluga har inte samma framgång. Gång på gång är rödingen och drar i flugorna utan att de lyckas kroka dem. Jimmy är närmast att lyckas få upp en, får drilla en kort stund innan rödingen tackar för sig. Efter ett par timmars underbart fiske så vänder tidvattnet, det blir omöjligt att fortsätta vår aktivitet då havet tar med sig tång och växtlighet som fastnar i lina och drag. Vi bestämmer oss för att ta reda på hur Juuka-jokka ser ut uppöver. En del av packningen lämnas kvar och vi beger oss uppåt längs älven. Efter ca. 6 km. kommer vi upp till några fina kulper. Jimmy och Nicklas beger sig vidare till utloppet av sjön.

Peter och jag tar av oss ryggsäckarna och pustar ut. Det är närmare 25 grader trots att vi befinner oss nästan så lång norrut som det går att ta sig på fastlandet. Knotten och myggen surrar frenetiskt runt huvudet men för en gångs skull stämmer reklamen att myggmedlet håller de flesta myggorna borta. Vi börjar fiska och än en gång ler lyckan mig rätt upp i ansiktet. Efter två kast ut i kulpen så hakar det på något tungt. Det tar emot men det är inga explosiva rusningar. Mer tungt och sävligt. Efter ett par minuters stånkande i botten av kulpen lyckas jag pressa upp en kraftig havsröding. Landningen blir odramatisk och strax ligger en vacker havsröding på strandkanten. Nu är det bara att sätta sig ner och njuta. Tillfällen som detta återkommer alltför sällan. Medan jag väntar på de andra skall komma så lägger jag ut en Garden-Fly. Det tar ca. 1 min. innan spötoppen signalerar napp, en stationär öring på nästan 1 kg. klarade inte att motstå mitt bete. Jimmy och Nicklas fiskar envetet vidare med flugspöna, men de har inte turen på sin sida utan får bege sig lottlösa tillbaka till campingen. Det verkade som om spinn de lynniga havsrödingarna ville behaga sig att bita på i dag. Men nästa gång är det troligtvis deras tur att stå där med det fåniga flinet, som man får när man äntligen lyckas att lura en drömfisk till hugg. Jag kan på båtfärden tillbaka summera en Nord-Norge Grand Slam. En havsröding, en lax och en brunöring på samma dag i samma älv. Ibland kan fiske vara så enkelt.

Dagen därpå är det dags att försöka att ta sig ut på havet igen. Denna gång har vi mer tur och vädret är nästan perfekt. Det enda som oroar är de mörka molnen i väster. Vi tar oss sakta ut på havet i den lilla plastbåten. Det är fullständigt idiotiskt att bege sig ut på Ishavet i ett litet äggskal med en motor på ynka 9 hk. Eftersom ingen av oss är behäftad med någon speciellt stark självbevarelsedrift så går det bra. Vi har varken ekolod, GPS eller sjökort med oss. Det gör fisket mycket chansartat vilket är lite av spänningen. Detta är inget materialfiske, bara ett grovt spö, rulle, lina och tunga pilkar. Vi lägger oss på ca. 60 meters djup. Det hugger nästan omedelbart. Sejarna och torskarna åker över relingen i en aldrig sinade ström. Vi får inga riktigt stora men många fina matfiskar. Vi vet att chansen att få stor fisk är liten. På sommaren är både den stora sejen och torsken längre ut, men vi är inte ute på havet för att sätta rekord. Chansen att få hugg av havets verkliga storvilt finns dock. Vi vet att yrkesfiskarna har fått mycket stora hälleflundror, Kveite. Jimmy lyckas få en liten Kveite på dryg 2 kg.

Fisket fortsätter att vara bra. Vi övergår till att fiska med agnade pilkar, betar med fiskbitar och räkor. Då biter det lite mer exotiska fiskar. Vi får kungsfiskar, olika sorters flundror, havskatter, lubb m.m. Plötsligt blir Peter tyst. Något riktigt stort har huggit hans angförsedda pilk. Peter håller emot så mycket han törs och orkar. Bromsen är skruvad i botten, ändå lyckas Peter inte stoppa fisken som strävar mot botten. Vi frågar oss vad det är för slags monster som sitter i andra änden. Plötslig släpper kroken sitt tag. Han uttalar några ramsor som inte bör nedtecknas för eftervärlden. Bedyrar att detta var det absolut tyngsta och värsta han har haft på kroken. Då har ändå Peter fått vilt krigande laxar på 10 kg. i Storfossen i Tana. Vi är alla överens att det måste ha varit en stor Kveite som satt på pilken. Vi hoppas att det kommer en returfajt nästa gång vi beger oss ut. Efter ett par timmar är fiskbaljan full och vi åker tillbaka till hamnen för det slitsamma arbetet med att ta vara på all fisk. Vi är dock fyra killar som filerar så det går fort och efter en timme så är allt rensat och vi åker tillbaka till campingen.

Dagarna försvinner i ett, är det måndag eller torsdag? Fisket fortsätter att vara dåligt. Alla skyller på allt, det är för lite vatten, för mycket vatten, för varmt, för kallt, laxarna fastnar i nät i havet eller blir offer för fällorna i älven. Teorierna är lika många som sandkorn på stranden. Våra två veckor börjar lida mot sitt slut, varken Peter eller jag har lyckas att få någon lax på land. Vi har fiskat i Storfossen i nästan två veckor så en omväxling känns skönt. Jimmy och Nicklas fiskar i Storfossen, medan Peter och jag beger oss ner till Tanabru. Vädret har också slagit om från sol och klarblå himmel till och mulet och rengskurar. Temperaturen i älven sjunker med 5 grader. Nu kan vi inte skylla på vädret. Peter och jag kommer fram till forsen som rinner under Tana bron. Detta är det första hindret för laxen på sin långa färd. Här är det mindre fällor så chansens att lyckas träffa på en lax är större än vid Storfossen då laxarna har 30 km. mer älv att forcera.

Peter börjar fiska lite längre nedströms forsen, medan jag beger mig nästan längst upp. Vadar ut mot strömkanten, forsen trycker på bra och gör sitt bästa för att försöka slå undan benen på mig. Jag lägger ut kasten snett nedströms för att få en fin fart på flugan. Efter ca. 30 minuter tar en lax min fluga snett ut i hårdvattnet. Det är nästan ett perfekt hugg, linan löper ut. Pressar laxen som stannar kvar i hårdvattnet. Pulsen slår hårt, även fast det inte är en rekordfisk så är det lika kul varje gång. Tankarna virvlar runt i huvudet. Ska kroken tappa sitt grepp, hur stor är den? Jag lyckas behålla lugnet och efter ett par minuters kort men intensive kamp ligger årets första och sista fluglax på land. Lycklig bär jag upp min fångst på land och blodar av den. Det känns skönt att efter nästan två veckors hårt slit få en belöning i form av en silverblank skatt från Tanas forsande skattkista. Ögonblick som detta får en att fortsätta med galenskapen som kallas laxfiske. Tyvärr blev det ingen mer lax på denna resan. Innan vi åker bokar vi om stugan till nästa år. Då kommer vi att åka de 1.900 km. med nya förhoppningar om att det dricks kaffe i det Norska Tullministeriet och att åter få fånga lax i Tanaälvens brusande forsar.