Nyd den med en Mojito Grande

Drömmar finns hos alla, djupt nere i själen finns ting som önskas, ny tv, en hundvalp eller den senaste mobilen. För oss flugfiskare finns drömmar om resor till exotiska platser med stridbara fiskar, det där svindyra spöet som vi hoppas kommer att kasta skiten ur vännernas mediokra utrustning med, eller den där första gäddan över metern på en egentillverkad fluga.

Vissa drömmar uppfylls, kanske hugger den där efterlängtade gäddan, kanske köper man äntligen det där drömspöet och kastar några meter längre än avundsjuka fiskevänner.

Sen finns de här andra drömmarna, drömmar som av någon anledning aldrig blir verklighet, kanske är det dem som är de allra bästa av drömmar, i dessa drömmar är världen perfekt, inget kan gå fel, allt går på räls och tillvaron är som att vandra blandmoln.

Varför kan man då inte uppfylla alla sina drömmar, pengar kanske är en stor bidragande orsak, stigande räntor(pengar i slutänden), tidsbrist, trots att allt går fortare och fortare så har man konstigt nog aldrig tid.

En sak som kan ta död på många fiskedrömmar är val av livspartner, känner själv flertalet flugfiskare som gjort förödande tabbar här, så till er unga, fria läsare skulle jag vilja ge rådet, välj med stor omsorg!

På något djävla underligt och konstigt vis har dessa parametrar för en gångs skull fallit mig i fatet, gudarna har varit med mig eller stjärnorna har stått rätt på himlavalvet, hur som helst har jag varit lyckosam för en gång skull.

Så här kommer min historia om hur det kan se ut när en dröm går i uppfyllelse!

I en dröm är flygresan inte lång över atlanten, i en dröm är inte heller Caracas, vårt delmål, en våldsam stad där man verkligen känner sig ovälkommen. Caracas lämnas villigt efter en övernattning till förmån för Los Roques, mitt drömmål.

Et propellerplan landar på huvudön Gran Roques med 10 förväntansfulla flugfiskare, för några är det första gången i paradiset samtidigt som andra närmar sig tvåsiffrigt i antal besök.

Några väskor har glömts bort av flygplatspersonalen, eller så fick de helt enkelt inte plats på det lilla planet, men det ska inte vara något att bekymra sig för blir vi informerade om.

Vi flugfiskare känner kanske mer oro och ångest över var spö, rullar, flugor mm befinner sig än vad t.ex. en spinnfiskare skulle göra, är det inte så att ett flugspö med en väl matchande lina är en förälskelse jämfört med ett styvt jerkbait-spö med stum spunnen lina.

Är inte flugor bundna med entusiasm och glädje mörka vinterkvällar inför en resa en dröm att ha i asken jämfört med masstillverkade missiler som hänger i långa rader längs butikernas väggar, missiler med krokar så stora att det här med proportioner tycks ha mist sin mening.

Vår reseledare Peter Lyngby försöker få ett besked av flygplatspersonalen, allt han får till svar är manana, vilket betyder i morgon, men manana betyder också något i stil, med ta det bara lugnt, det ordnar sig alltid, ta det bara lugnt.

Manana är inte så lätt i början, vi kommer alla från norden, länder befolkade av stressade människor, kanske lite för mycket jobb, familj, huslån, stigande räntor mm, så det kan vara svårt att ta in det här med manana i systemet, i alla fall till en början.

Havet ligger som en spegel första kvällen, varmt och skönt, pelikanerna dyker längs stranden efter småfisk, vi ser några Bonefish som plockar för sig av resterna som fåglarna lämnat. Solen närmar sig snabbt horisonten, Tarponer vältrar sig i ytan, vi hör musik och sorl från några av de allra närmast belägna barerna, här sitter förälskade par och småpratar bara två hyfsade flugkast från strandkanten, allt är som i en dröm.

Med sista planet för dagen kommer så våra resväskor som är fyllda av älskade, saknade flugfiskeprylar, vi är klara för en veckas fiske, kan livet vara mer underbart?

Efter en nyttig och välsmakande frukost är det så dags för den första fiskedagen, några blir utkörda till närliggande öar för fiske som liknar vårt kustfiske här hemma fast med en rent magisk inramning, någon har valt en heldag med guide och resterande har båt med en boatsman och tar sikte på arkipelagens pancakes-flats.

Dessa pancakes är en fantastisk upplevelse, Bonefish som ibland kommer in i hundratal från djupkantens smaragdgröna vatten, upp på flatsen där det är ankeldjupt. Låter kanske som om det handlar om en straffspark att fånga någon av dem, men det kommer man snabbt underfull med att så är inte fallet, på sand är de förhållandevis lätta att se, eller rättare sagt, skuggan från fisken.

Men så fort lite vegetation kommer med i bilden så är det betydligt svårare, frustrerande när man tror sig kasta på en ensam fisk, går ner på knä och till sist nästan ligger ner för att vänta in rätt tillfälle för ett kast, fokuserad på en till synes ensam fisk lägger man så ut linan men blir med ens varse om att denna fisk hade sällskap av 10-15 kompisar som lämnar flatsen på en millisekund, allt de lämnar efter sig är vatten piskat till skum.

En ovarsam spörörelse räcker för att skapa oro i lägret, de är så fruktansvärt lättskrämda att man ibland kan se stora stim av fisk som till synes skvätter till helt utan orsak och rusar runt, precis som om de blir rädda för varandra, eller för sig själva, kanske simmar de omkring och dagdrömmer, drömmar om en bättre värld, var den nu skulle finnas någonstans?

Efter en dags fiske är det otroligt gott med en Mojito innan middagen, gärna en Grande, allt för att återställa vätskebalansen i kroppen, men när en timma gått och man fortfarande inte fått läppja på drinken, då tycker man det är dags för en liten försynt efterlysning!

Vad får man till svar? Just det, Manana,

Middagarna som serveras består till stora delar av fisk, både i förrätt och huvudrätt, fantastiskt gott. Så är det tidigt i säng för att orka med nästa dags äventyr, och att få drömma om vad som komma skall.

Vi kryssar runt i arkipelagen för att hitta några läckra hotspots, samtidigt släpar vi några gäddflugor i magnumformat efter båten längs nbmangrovekanterna, skönt sitter vi i båten, småpratar och drömmer om gigantiska Barracudor och lapar sol, samtidigt kommer det här underliga Manana-fenomenet och sakta tränger in i kroppen, kanske behöver man inte bekymra sig om allt, kanske går räntan ner, istället för upp, kanske är det så att många av oss nordbor är stressade och har en orolig skäl av naturen, kanske oroar vi oss ofta i onödan.

Plötsligt bockar sig Torbens spö helt ner i korkhandtaget och det visslar i rullen, fisken går tungt nere i djupet och vill inte visa sig, det vevas in och dras ut lina i en ojämn kamp, odiskutabelt är att det är en riktigt stor fisk det rör sig om.

Till slut kommer så en Barracuda upp till ytan, Torben ger en gest till båtens skeppare om hjälp, man har inte fingrarna i närheten av den fiskens tänder utan en viss erfarenhet. Det är en fantastiskt fin fisk, en äkta predator i stridsmundering.

Vi satt och drömde om stora Barracudor tills drömmen gick i uppfyllelse, ibland händer saker fort i en dröm!

Så vädret blir snabbt sämre, vindarna ökar, kraftiga regn och dålig sikt, vädret liknar mer och mer det väder vi här hemma kallar gäddväder.

Sikten försämras av regndroppar, blåst och immiga glasögon, men vi ger inte upp, fortsätter att plåga oss i det dåliga vädret med kast efter kast på fisk vi tror oss se.

Man fryser på flatsen, dyngsur i den hårda vinden gör att kroppen snabbt kyls av. Fisket här nere förknippas med varma soliga dagar, inte regnjackor och gåshud av kyla.

När vädret visade sig från vädergudarnas allra sämst sida krokades en fisk, fotovädret var långt ifrån optimalt men istället blev det en bild man kanske inte alltid ser, Bonefish i gäddväder.

På väg hem missar de huvudön Grande Roques pga. den dåliga sikten, vågorna blir allt högre och högre, de är utanför arkipelagen, på väg ut mot öppet hav, på väg mot Caracas.Senare samma dag blir det plötsligt dramatiskt, Jens, Allan och Per delar denna dag båt, med sig har de skepparen Angelo, hemmastadd och mycket kunnig i området.

Angelo börjar ängsligt titta sig omkring, inget land i sikte, inga flytvästar, ingen kompass bara hård vind och höga vågor. Hade det nu inte varit för att Per alltid har med sig en gps för att se var han befunnit sig under veckans bravader så hade de fyra vilsna själarna aldrig kommit iland mer. Tack för modern teknik!

Under kvällen blåser och regnar det så hårt att vattnet trycker genom väggar och tak i posadan`s rum.

Under middagen får vi reda på att det varit oroligt Libyen, demonstationerna från Egypten sprider sig, helt spontant säger så Jens följande: det är skönt att vara här, man har inga bekymmer med något, förutom om tafsen ska hålla! Manana på dig Jens!

Manana och stillsamma drömmar trycker allt djupare in i oss och den nordiska stressen försvinner i samma takt som solbrännan trycker undan vinterblek hy.

Så plötsligt har resans dagar gått i paradiset, här bland Tarponer, Barracudor, Bonefish och Mojito Grande.

Den sista kvällen har kommit, vi samlas för middag, vår fyrbente vän är som vanligt punktlig och tar plats bland våra spön som står lutade mot väggen.

På rygg ligger hon där, trygg och till synes full av manana, sover lugnt och stilla, inga mardrömmar.

Så står vi så alla morgonen därpå och väntar på flyget hemåt, när det ska gå, ja, det får vi reda på strax innan det är dags, manana.

Så kliver vi ombord på ett två sätes brett plan som tar oss mot Caracas, andre piloten tar sig en liten siesta på vägen samtidigt som piloten pratar i mobilen.

Så är det passkontroll på passkontroll och visitering på visitering för att komma ur ett av världens farligaste städer, Caracas.

Jag har uppfyllt en av mina drömmar, att få fånga bonefish, man kan tycka att själen skulle få ro, lite manana, men istället föds nya drömmar, drömmar om nya platser, nya fiskar och nya Mojito grande!