Lycka till då!

Vissa saker i livet är påverkbara, som t.ex. val av partner, var man ska bo och leva, yrke mm. Saker som är betydligt svårare att styra är t.ex. väder och vind, farsoter och inte minst tåg och dess tider. Peter var på väg från Köpenhamn med nämnda färdmedel för en helgs jakt på gäddor som efter en tröttsam lek nu med stor matlust sökte ny energi längs den sydsvenska kusten.

Tåget skulle enligt tidtabellen anlända stationen prick kl. 09 00, kände ingen större stress över att klockan rusat iväg och att jag skulle bli några minuter försenad till stationen, det skulle tåget med stor sannolikhet också vara. Tyckte perrongen såg väldigt ödslig ut när jag några minuter sen bromsade in bilen och parkerade på Taxi-fickan. Ensam på perrongen stod Peter överlastad av fiskegrejor.

I ett och samma andetag ursäktade jag skamset min sena ankomst och hälsade honom varmt välkommen, nästan i munnen på mig svarade Peter - otroligt, men tåget var faktiskt 4 minuter för tidigt. Det skulle under helgen visa sig att det finns mer än tågtider som är oförutsägbart. En utlovad frukost intogs utan, för en gångs skull, nämnvärt prat om fiske, istället diskuterades hundar, huspriser i Danmark och körkort.

Vi satt vid det lilla köksbordet, drack kaffe och pratade om världsliga ting, ingen påtaglig stress över att få komma iväg. Det kändes som om det inte skulle bli en vanlig fiskedag. Efterleksfisket kan ibland vara riktigt svårt att knäcka koden på, vattenstånd, temperaturer och vindar spelar i allra högsta grad in på detta fiske, fast man läser ofta i fiskepress att det hugger helt vilt, alltid och överallt!

Vi, dvs. jag, Peter och min son Adam, som faktiskt skulle med denna dag, chansade rejält och körde till den lokala campingen där fisket stundtals har varit riktigt bra på lekfisk under våren, vattnet var för dagen extremt lågt och klart så vi sökte oss längre ut mot lite djupare partier i den lilla arkipelag som vi besökt så många gånger förr. Erfarenheter säger att pålandsvind är fördelaktigt, inte bara på våren utan under allt gäddfiske. Pålandsvind rör upp i vass och tång, frigör mindre organismer som äts av räkor och exempelvis spigg, dessa i sin tur äts av större fiskar som äts av, ja just det, gäddor. Så pålandsvind fick det bli. Så här års är det fruktansvärt roligt att inte fiska, utan att bara på grunt vatten smyga omkring bland tång och stenar för att kunna upptäcka gäddor som står och lurar. Denna lilla udda hobby i hobbyn har genom åren gjort mig enormt besviken. Alla mörka fläckar och eventuella ståndplatser ska fiskas av innan man går för nära, följs inte denna enkla regel skräms ofta gäddor upp som flyger iväg på alla håll ut mot djupare vatten. Småfisk gör inte så mycket, men när större fiskar, fisk över 90cm skrämt lämnar en trygg tillvaro utan att ha fått en fluga presenterad, enbart för att jag inte lyder mina egna erfarenheter blir besvikelsen ofta stor. Men allt ont har som man säger, har något gott med sig, syftet med detta onda beteende är att nästa gång jag kommer till platsen, vet jag var fisken brukar uppehålla sig, man får enormt bra lokalkännedom som är ovärderligt dagar när vattenståndet är högre, kanske lite mycket pålandsvind och därigenom grumligt vatten som gör visuella upptäckter svåra, dessa gånger vet man genom tidigare upplevelser var fisk brukar uppehålla sig. Så dessa skrämda fiskar i klart, grunt vatten, generar istället fångade gäddor i sämre förhållanden tack vare visdomen du skaffat dig under tidigare, nyfikna fisketurer.

Givetvis skrämdes det upp några fiskar även denna dag, inga stora, men dock. Efter två fångade gäddor och lika många timmars fiske insåg vi tre att trots förutsättningarna fanns här skulle vi inte få något kanonfiske, det var dags att tänka om och ändra strategi. På väg tillbaka genom campingen ska det som vanligt ljugas, att hitta på ursäkter varför fisket är dåligt och inte avslöja sanningen, som är, att man egentligen inte har koll på läget brukar inte vara svårt, stark sol och fel vind räcker ofta för att husvagnsägarna ska vara mer än nöjda. Det blir faktiskt en platonisk vänskap med vissa som har sina vagnar uppställda längs den grusväg som leder till vår bil, och dagar när fisket varit otroligt bra kan det vara fruktansvärt svårt att verbalt klämma fram vita lögner, man vill så gärna dela med sig av alla spännande upplevelser, men konsekvenserna av att inte ljuga skulle medföra ett allt för hårt fisketryck, kalla det egoism om ni vill. Vi bestämmer oss för att luncha lite vid en bänk alldeles vid campingens lilla informationsstuga, det visar sig snabbt att glass delas ut gratis till alla som vill ha, jag är inte sen att hämta varsin till oss. Detta påfund har inte helt oförståeligt samlat en hel flock med husvagnsbarn som tålmodigt bestämt sig för att tömma boxen till den sista frusna pinnen.

Nersmetade med diverse färgämnen i vinterbleka ansikten börjar de så smått förhöra Peter om dagens fiskelycka, när barnen fått full koll på att dansken så här långt blivit lottlös säger en av dem innan han kastar sig på cykeln – LYCKA TILL DÅ. Peter svarar till synes glatt – tack. Bara en nanosekund senare förvrängs hans ansikte i en ångerfull grimas, han säger inget men uttrycket säger att det där ``lycka till`` kanske inte skulle ha sagts, och kanske skulle inte Peter ha tackat, kanske ett – det var snällt sagt, hade passat bättre. Eftersom som Peter var gäst ålåg det mig att lura ut var gäddorna uppehöll sig för dagen. En uppgift jag misslyckats med så många gånger tidigare. Den nya platsen såg inget vidare ut allt eftersom vi närmade oss, vi hade visserligen varit här flertalet gånger tidigare, men inte i frånlandsvind och extremt lågvatten, dessutom tidigare i total frånvaro av alla dessa jerkbaitfiskare med sina flatbottnade båtar som tar sig långt in mot land för att fiska av våra, i förhållande små vattenytor. Trots en tyst misströstan går vi så ner mot vattnet, skrattmåskolonin på den lilla ön välkomnar oss ljudligt. Vattnet närmast land är helt stilla i frånlandsvinden, alldeles för lågt och klart, solen tittar med ojämna mellanrum fram mellan de ljusa vårmolnen och ger en otrolig sikt ner i vattnet genom polaroidglasögonen, en otroligt vacker vårdag. I dessa förhållande ska man välja en mörk fluga till gäddorna, det är vad jag gör normalt, men under denna misströstan bryr jag mig inte överhuvudtaget om lagar och regler, med en rapala-knut fäster jag en chartreuse fluga i wiren, inte långt ifrån den närmsta jerkbaitfiskande båten, kanske 4-5 flugkast bort. Adam följer mitt dåliga val.

Peter lyder gamla erfarenheter och monterar en svart läckerbit i slutet på sin tafs. Vi bestämmer oss för en djupkant som äckligt tydligt syns genom polaroidglasen, inte äcklig på något avvisande sätt utan äckligt läcker, knivskarp mellan sand och svart vegetation med en tydlig djupskillnad, frånvarande båtar får oss tro att denna kant redan är avfiskad. Denna godbit som slingrar sig ut mot havet är lång, uppskattningsvis ca 200-300m, Peter gick om mig och började fiska längst ut för att fiska sig inåt. Längst in överraskade kanten med ett antal mindre gäddor åt Adam och mig, gäddor som mot bättre vetande gladde sig åt färgade flugor, vi hade även en hel del bommade påslag, vattnet här mätte 10,5 gr. På vägen ut mot Peter avtog den trevliga aktiviteten i takt med att vattnet tydligt kylde allt mer genom vadarna, när vi möttes halvvägs hade jag och Adam haft ett trevligt fiske med flertalet påslag, Peter däremot hade bara fått en på sin svarta fluga i det kallare vattnet. Vi vände och gick inåt igen, in på riktigt grunt vatten med en botten som i havsöringstermer kallas leopardbotten. Det var en märkbar skillnad i vattentemp, efter en säkerställande mätning visade det sig att vattnet här inne var 14 gr, en skillnad på 3.5 gr. Skillnaden hade också gäddorna märkt, skrämda gäddor lämnade dammoln efter sig när vi gick omkring i den grunda viken, så grund att på de flesta ställen skulle man i badtider inte ha blött ner sina badbyxor, inte ens om byxbenen nått ner till knäna. Efter flera glupska mindre gäddor ser jag i ett kast att det är något större som följer flugan, det är vid dessa tillfällen som jag uppskattar färgen chartreuse, man ser den mycket tydligare i vattnet än andra färger och därigenom är det lättare att urskilja ev. efterföljare.

Detta större, visar sig vara två riktigt stora gäddor som lugnt följer efter min fluga och bara observerar, mot min egen lärdom som säger att i en sådan här situation ska man dra bort flugan från fisken så den inte kommer för nära och blir skrämd, en skrämd gädda hugger sällan i ett andra kast. Men storleken på dessa gäddor gjorde mig barnsligt nyfiken, drog flugan allt närmare, till sist hoppade skarven mellan fluglina och tafs till i toppöglan och jag drog flugan med spöet den sista biten. Jag ljuger aldrig när det gäller fiske, möjligtvis bara när det kommer till husvagnsägare och konsekvenserna av att tala sanning, där är en vit lögn i mitt tycke befogat. Inte under 10 kilo skulle jag gissa vikten på, då är det på den mindre av de två, ca 15 cm längre är den större. Dessa två giganter vänder bara en meter framför mig och simmar, O-skrämda, lugnt tillbaka på samma håll som de två och min fluga kom ifrån. För första gången i detta fiskekalenderår har nu håren, där de sitter som tätast och flest på mig, ryggpartiet, rest sig i en efterföljande kall kår som rinner längs ryggraden, ner i vadarna och det 14 gr vattnet och skapar naturligt en efterföljande lätt kondens i kalsongerna. Följande kast går förvånansvärt bra, tafsen sträcker ut fint och den stora gäddflugan landar med ett plupp som inte mitt öra kan uppfatta, men gäddorna hör det och lokaliserar det. Nervöst börjar jag hemtagningen, hör inte längre skrattmåsarna som innan hemtrevligt skrikigt oavbrutet, kanske är det för mitt eget hjärta bultar i öronen.

Plötsligt blir det tvärstopp, samma känsla som när man sätter flugan i en sten, mothugget kommer instinktivt och hårt, i efterhand kanske för hårt. I mitt sinne ser jag mig själv med årets största gädda, kramandes i den varma vårsolen, den duktiga fotografen Peter som med fantastiska fotografier förevigar oss. Men någonting går fel, det djupt böjda spöet rätas blixtsnabbt upp i samma position som när det står väntar vid en kaffepaus, flugan kommer upp ur vattnet och hoppar en meter innan den landar lika besviken som jag på nytt i vattnet. Full av, konstigt nog, härliga känslor blandade med en smula `gjorde jag något fel tanken` konstaterar jag att årets, så här långt, största gädda tappats på en fluga som med sin färg enligt gängse regler inte skulle fungera i dessa förhållanden. Med upplevelsen i tankarna fiskar jag, Peter och Adam slut på dagen och summerar fångade gäddor till 19st, 13-6 till chartreuse som egentligen inte skulle fungera. På väg hemåt ser jag Peter sakta sticka ner en pinne i sanden, precis i vattenbrynet, ståendes på ett ben mumlar han något om tuppar, lågvattenmärke och en bättre kommande dag på en för mig obegriplig danska, var det ett ockult mantra, ett rop på hjälp, vi lär får aldrig veta. Normala fiskedagar lagar vi tillsammans med några glas vin, en god middag gemensamt på kvällen, men inte på tvärtemothelgen, då köper man pizza med en dålig sallad. Det är sådana här dagar som gör fisket intressant, dagar som omkullkastar tidigare erfarenheter och får en att fundera på vad som egentligen är rätt, det man trodde man visste eller det nya man upplevt?!