Så ett frö – Kalvsjön igen

Bläddrar lite förstrött i en för dagen färsk fiskeblaska, får se en annons om resor till fjärran länder, gör ett försök. Detta var inte så dyrt, säger jag och fångar min fru med blicken. ”Vilket?” ”Bonefishfiske i………” Dom svartnande ögonen gör att jag omedelbart inser att ämnet är slutdiskuterat. För att ändå visa mig lite medlidande säger hon: ”Ni ska ju snart till Kalvsjön igen!”

Snön vräker ner utanför, och jag ska snart till Kalvsjön, för oss lilla Los Rouqes. Tiden gick som vanligt fort och snart kom andra halvan av Maj och dagen när bilen packades med all sköns prylar, som skulle komma till hands under dom dagar vi skulle fiska och tälta. Körde för att hämta Viktor, min son Adams kompis som skulle följa med denna gång. Håkan Karlsson och hans två söner Alexander och Christoffer slöt upp med en minst lika fullpackad bil. Resan norrut påbörjades, flugaskarna med alstrena som bundits under vintern på lediga stunder plockades fram i bilen, og det diskuterades högljutt i baksätet om hur och när dom olika flugorna skulle användas. Inga avancerade mönster, enkla Haröron, simpla nymfer som i rätt ögonblick kanske kan likna en Sjösandsländenymf och klassiska Montana, som fungerar alldeles utmärkt.

Kalvsjön igen

Vi kom fram till Lammhult, svängde Väster ut mot Ohs, og efter ca. 15 km. ser vi vårt mål, Kalvsjön. Det är ingen liten sjö, ingen liten damm vi besöker. Kalvsjön har en yta av 54 Ha. Ska man gå runt hela sjön får man traska 4.580 meter, så här finns mycket att fiska av. Kör förbi den norra delen av sjön, svänger in vänster på en grusväg som leder oss till campingen och det lilla huset, där vi ska lösa fiskekorten, som ger oss tillåtelse att blöta våra linor. Åren innan har det varit lite irriterat bland ungdomarna, dom vill också ha ett kort i västen att briljera med. Den glädjen som kan skönjas i pojkarnas ögon över sina tillkommande pappersbitar har vi inte haft tidigare år, för dom fiskat gratis och vi inte behövt lätta på plånböckerna.

Kalvsjön igen

Men i år, i år har dom åldern inne för att få köpa varsitt kort som ger dom det första steget in i vuxenvärlden. Många säger att konfirmationen, vid 14 års ålder, är det där första steget, men vad för typ av ansvar ger konfirmationen? Enligt min mening så får man ta ett betydligt större ansvar med ett fiskekort redan vid 12 års ålder, det finns tydliga regler som nu ska följas, och dom får ta ansvar för sina handlingar.

Fisketider på dygnet som ska respekteras, hur många fiskar man får ta med sig hem, och fiskeetik gentemot andra människor är bara några ansvarstagande. Det bläddras i plånböcker efter pengar som i sin tur stoppas i dom vita papperskuvert som ligger i stora högar. Namnen skrivs i raka rader innan kuverten läggs i plåtskåpet, till slut stoppas det kvarvarande fiskekortet ner i en gummibandsförsedd plastficka och förvaras nu ömt i fiskevästarna på småfolket som tagit sina första steg mot i deras tycke, en bättre era.

Kalvsjön igen

Bilarna vänds och vi rundar sjön för att ta oss till våran boplats för några nätter, Slåfällan, som egentligen är ett namn på ett gammalt torp som legat här. Bagagen töms på tält och sovsäckar för att monteras upp på ett litet gräsfält en bit ner, knappt hinner vi få ordning på grejerna förrän vi får besök av Göran Arvidsson, fiskekontrollant. Han hälsar oss välkomna till Kalvsjön och några dagars fiske. När det mesta är i ordning tar vi med oss korv och beger oss upp mot vindskyddet och den redan, av två andra fiskare anlagda grillglöden. Vi presenterar oss och tillåts lägga våra korvar för tillagning på gallret. De två fiskarna har redan varit på plats ett par dagar och haft ett skapligt fiske på öring i den södra delen av sjön. Vänskapligt fiskeprat med gelikar gör att Majnatten blir ganska sen innan vi kryper ner i dom kalla sovsäckarna.

John Blund låter inte vänta på sig. ”Ska ni sova bort hela dagen?” Jag väcks av ett ryck när Håkan, ståendes utanför tältet förkunnar att han minsann har varit uppe tidigt och tagit resans två första Rengbågar. Han sparar inte heller på berättarkrutet, när han briljerar med hur våldsamma huggen hade varit, för att inte tala om rusningarna över sjön, i mina tankar målas händelsen upp på tältduken och plötsligt var mina extra sovtimmar ångrade. Pojkarna börjar vakna till liv av vårt samtal, och det dröjer inte länge för en vi sitter samlade runt frukostbordet.

Kalvsjön igen

Dom är ivriga över att få komma iväg och fiska. Det vakar stundtals ganska friskt längs en vasskant bara 20 meter från där vi sitter och äter. Efter cirka en halvtimme har dom alla fått hjälp med tafsar och tips, som inte anammas, om flugval för förmiddagsfisket, börjar så smått pyssla med mina egna prylar under tiden. Håkan städar undan det värsta efter frukosten. Väl klara bestämmer vi oss för att gå vi mot den södra änden av sjön där fisket tydligen varit bra dagarna innan. Rop hörs från en av bryggorna, det är Christoffer som i dom första kasten får, och några sekunder senare tappar en regnbåge.

Några att skriva olämpliga ord rusar ut över sjön av den unge vokabulärexperten. ”Jag har sagt till dig tusen gånger, ta det lugnt och släpp efter lite, ingen Alaskapress på fisken” Håkan informerar sin son och knyter på en ny tafs, släpper några varv på bromsen och ger tillbaka spöt. Vi börjar på nytt våran promenad runt sjön mot viken, efter en bit upptas mitt intresse av en fisk som vakar, utan att Håkan uppfattar varken ljud eller rörelserna i vattnet. ”Jag stannar här och provar, tyckte jag såg en fin bit precis här ute.” ”Vi syns där nere sedan då, säger den outtröttlige.”

Kalvsjön igen

Försiktigt sätter jag ner vadarkängorna i vattnet och ser hur skinnet börjar suga till sig Kalvsjövatten och mörkna. Drar ut löslina från rullen, har en liten svart vingad torrfluga på tafsspetsen. Fisken som vakat med några meters mellanrum framför mig, behöver bara gå upp en gång till, så jag vet vilket håll han är på väg, och jag kan lägga ett kast med framförhållning. Står kvar och väntar på det där sista vaket som behövs. Men inget händer så jag vevar in linan och sätter den fortfarande torra flugan i en spö-ögla, och fortsätter ner mot min, nu säkert drillandes vän. I en liten vik upptäcker jag i vattnet en stock, död och förmultnande, men ändå full av liv, i form av nymfer och larver, skuggas av några från början frön, som kanske den horisontella själv har sått en gång i tiden. Arvtagare som skyddar, vakar över viloplatsen, oundvikligt för allt levande.

Kalvsjön igen

Slår bort den obehagliga tanken och försätter ner mot Håkan. Utvadad står han i den viken som om några veckor kommer att vara svårare att fiska i än vid vårt besök, näckrosor kommer då att täcka i stort sett hela ytan och kommer göra vår aktivitet i denna delen av sjön näst intill omöjlig. Frågar i förbifarten om lyckan har lett mot honom. ”Den tog flugan för mig.” Nöjd och kanske lite skadeglad över svaret med tanke på dennes morgonfiske, fortsätter jag förbi honom och går längst in i viken, där vi haft bra fiske tidigare år. Jag gör några kast mot fisk, som vakar precis utanför min kastvidd, i ögonvrån ser jag hur det vakar strax utanför Håkan och undrar om han såg den. ”Det var min fluga den tog”, säger han samtidigt som mothugget krokar fisken. Vi får lite fisk i viken på både nymfer och torrt, bestämmer oss för att gå tillbaka till pojkarna för att se hur det gått för dom och deras fiske. Ett slags rullande schema på bryggan gör att alla fyra kan fiska samtidigt med spinnspön. Dom roterar klockvis efterhand som kasten viner ut över vattnet.

Kalvsjön igen

Dom pratar, skrattar och fiskar, samtidigt som dom har full koll på elden uppe vid vindskyddet, detta eldandet är för dom minst lika viktigt som fisket. Mörkret och nattkylan kommer snabbt och vi tar oss upp till den värmande brasan, som vi delar med dom två övernattande i vindskyddet. Diskussionerna om dagens fiske tas upp utan någon fördröjning, vi berättar att vi tagit en del fisk, bla. på Sjösandsländenymfer. ”Nymfer?”, frågar bägge. ”Ja, nymfer”, svarar vi lite undrande, som om dom inte förstod vad vi menade. ”Jaha”, säger den Bananätande av dom två, ”ni menar sjunkflugor.”

Kalvsjön igen

Här avbröts ämnet av det smått förvånande svaret, har aldrig tidigare hört den benämningen på en fluga. Jag vet inte riktigt än idag om det var någon lokal benämning, okunskap, eller om det rent av var två riktiga torrfluge-purister vi stött på, som förlöjligade oss och vårt nymffiske, spelar egentligen ingen roll, vi hade trevligt. Pojkarna stod nere på bryggan och kastade i kvällen, fick ett par fiskar i mörkret på spinnare, håvade dom försiktigt, lossade kroken ur munnen och släppte tillbaka. Nästa morgon var jag med Håkan tidigt för att bevittna det omtalade alldeles enorma fisket, efter en kall natt låg ytan lugn, blank och – livlös. Först efter någon timme började det vaka lite sporadiskt, givetvis en bit utanför våran nåbarhet. Vi gick lottlösa tillbaka mot tältet för att ordna med frukost.

Under vägen var vi helt överens om, att det dåliga fisket berodde på det usla skjutet i våra linor, fisken gick inte för långt ut, det var vi som kastade för kort. Sagt och gjort. Efter en välsmakande frukost spändes linorna upp mellan två träd och smörjdes in med ett nytt, dyrt mirakelmedel. Nu djälvar ska dom få se på kastlängder. Den första timmen går sedan åt till att få ordning på pojkarnas, efter kvällsfisket minst sagt röriga grejer, trassel reds upp på haspelrullarna, nya tafsar på fluglinorna. Flugor från våra askar flyttas över till deras för att om möjligt täcka upp en bråkdel av alla flugor som satts i diverse olämpligt växande hinder. Sedan sprids vi ut efter strandkanten, det är fjärde året i rad vi är här och fiskar med pojkarna, och det märks allt tydligare att dom blir mer och mer självständiga i sitt fiske, väljer själva sina platser utan att fråga vad vi tycker är bra.

Kalvsjön igen

Jag och Håkan går Norrut. I en mindre vik en bit bort vakar det intensivt en bit in från vindkanten. Sjösandslända som kläcker, inga enorma mängder, men ändå. Sätter mig uppe i backen och plockar fram min flugask. Väljer ut en imitatör som har en enda uppgift, att för fisken visa sin ätbarhet och vinna en bara några sekunder kort Look a Like tävling för min skull. Det första kastet går ut mot vindkanten, känns som om det är aningen längre än i morse, smörjmedlet tänker jag samtidigt som en fisk går upp och dränker flugan.

Sista kvällen kommer som den alltid gör, vi lagar middag tidigt för att inte missa skymningsfisket. Vi tar oss med bil upp till den norra delen, sydlig vind som avtar allt mer har fört med sig diverse godsaker mot land. Redan från bilen ser vi vakande fisk inte så långt ut, spön plockas i ordning och vi är klara. Plötsligt svänger en vit Volvo in och parkerar alldeles jämte oss, ur stiger en äldre man, han går fram mot de fyra pojkarna som står uppställda på rad och dom liknar faktiskt Bröderna Dalton i Lucky Luke en aning.

Dom är helt övertygade om, att det är en kontrollant som kommit på besök. Nu, nu äntligen ska dom få visa att dom minsann har betalt sitt fiske, med händerna på fiskekorten färdiga att dra snabbare än mannen hinner säga meningen klar: ”Har ni löst…?” Pang, så har han fyra kort upptryckta i ansiktet. Luften vibrerar, mannen går fram mot duellörerna, öppnar munnen och säger: ”Vet ni hur mycket ett sådant träd dricker på ett dygn?” Frågar han och pekar på en Björk precis bakom småfolket. Innan någon ens hinner fundera svarar han själv på frågan. ”600 liter! Det är sådant dom ska lära sig i skolan!”

Kalvsjön igen

Pojkarna står och gapar som fyra rökta ålar, helt överraskade av den oväntade frågan. Sedan tittar han på Håkan. ”Det är jag som har planterat allt Har-ris längs vägen här”, och viftar ut med asfalten i en yvig rörelse med armen. ”Förr sköt vi mängder med Hare här, men nu tycks dom ha försvunnit.” Jag tänker för mig själv – hör han inte vad han själv säger, förr sköt vi mängder med Hare här, men nu tycks dom ha försvunnit? Det är ingen jättesvår gåta att lösa. Håkan börjar språka med den talföre mannen om det gemensamma intresset, jakt, alltmedan fisken vakade för fullt, såg hur det kröp i min vän, när han sneglade ut mot vattnet.

Morgonen för hemresan kom, motvilligt bärs alla saker upp mot bilen igen för att i en enda röra packas ner för hemfärd. Och precis som stocken där nere i viken gjort, hoppas jag att vi också sått några frö, som om några år kanske växt till sig och behållit flugfisket där det ska vara, nära hjärtat, mycket tack vare Kalvsjön. Och Los Rouqes, kanske blir det vi som fiskat i Kalvsjön tillsammans som åker, om nu fröna gror. Vi träffar på Göran Arvidsson strax innan vi ska dra oss hemåt, och jag har tusen frågor om sjöns historia, blir av Göran hänvisad till Bengt Lycksäter för svar.

Kalvsjön igen

I den första styrelsen agerade också en Rolf Andersson, ägare av Näsbyholm gård. Det som från början var ett järnbruk, men senare skulle tillverka papper, Ohs bruk, ägt av den välvilliga och fiskeintresserade godsägare Berglund, som i klubbens vagga gick i borgen för ett Banklån för att det hela skulle kunna finansieras och komma igång. 1962 är sjön klar för fiskepremier efter sin första rotenonbehandling och fisket flyter på fram tills 1966 då den närliggande sjön Rusken översvämmas i vårfloden. Mängder av vitfisk tar sig in i Kalvsjön och hösten samma år krävs en ny behandling.

Sjön behandlas en tredje gång hösten 1987 efter att man olyckligt fått fisk med parasitmasken Gynt utsatt i sjön. 1988 är sjön fiskbar igen. 1962 kostade ett dagskort 8 kr. – 1974 15 kr. och i dagsläget 120 kr.

Man säljer cirka: 1.000 kort per säsong. 2 ton fisk sätts ut varje år. Med sådana mängder kan klubben ställa krav på odlaren, vilket också visar sig i den mycket höga kvalitén på regnbågen. Öringenstammen i sjön sköter en mindre grupp intresserade medlemmar om genom en egen odling och mycket arbete.

Här släpps inte ut någon fångstfärdig fisk utan den växer upp i sjön. Området runt sjön är uppdelat i zoner och sköt exemplariskt av medlemmarna, inte tillstymmelse till nedskräpat, en dröm att gå runt sjön och fiska.”