Iglar til storgäddor

Det är min bestämda uppfattning att man genom okulära iakttagelser på fångade gäddor under våren kan avgöra vad som händer under ytan i vikarna, och dessutom med stor träffsäkerhet skilja könen åt. I den södra Östersjön, där jag själv bedriver större delen av mitt fiske, ligger de allra bästa lekvikarna ofta sydvända, med en mjuk, mörk och dyngig botten, sådan där botten som ger en mild panikkänsla av att den onde själv vill ha dina kanske nyinköpta vadarkängor.

En ljus botten av en hårdare och mer lättvadad karaktär stöter ifrån sig vårsolens första värmande strålar jämfört med den mjuka, mörka och dyngiga som absorberar värmen på ett helt annat sätt, denna botten älskar gäddorna, leken startar också tidigare på dessa bottnar tack vare värmen. Men gäddorna är inte ensamma om att trivas i den dyngiga miljön, så gör även iglarna, iglar som envetet biter sig fast på fisk som uppehåller sig i deras skafferi, dessa iglar liknar små maskar som planlöst och helt utan egen vilja reser runt på ett jättesmörgåsbord. Dessa fripassagerare ska hjälpa oss hålla koll på vad som händer i lekviken, vi kan väl kalla dem språkrör eller kanske ännu bättre, omedvetna budbärare.

Hannarna är först in på lekbottnarna, redan i december kan man träffa på grupperingar som vid rätt förhållande kan ge ett riktigt bra och trivsamt fiske med beslutsamma hugg. Dessa grupperingar kan vara samlade förvånansvärt lokalt, fiskar man av en sträcka kan skillnaden mellan täta hugg och tröstlöshet vara knivskarp.

Troligtvis är det så att erfarna hannar samlas på platser där leken har ägt rum föregående år och därmed lockar till sig en mängd yngre gäddor. Gäddorna har ännu inte uppehållit sig det mjuka sedimentet någon längre tid och saknar vid denna tidpunkt därför helt iglar. Efter hand som veckorna rullar på ersätts envetna, kalla vindar med nordlig karaktär allt oftare av dagar med en något ljummare sydlig bris.

Alla vindar med sydligt inslag så här tidigt på säsongen som letar sig in i vikarna och för med sig bara aningen varmare ytvatten kan vara riktigt förlösande för fisket, det behövs bara på termometern en knappt märkbar temperaturökning för att hannarna ska bli hyperaktiva och fisket för den dagen mycket minnesvärd med otvivelaktiga hugg. När vattentemperaturen stiger grad för grad börjar det hända saker i viken, plötsligt ser man allt fler gäddor när man vadar omkring, fler blir också de moln av bottensediment som uppskrämda gäddor lämnar efter sig.

Förekomsten av iglar på de gäddor man lyckas fånga nu är ofta påtaglig, ett tecken på att fisken uppehållit sig under en tid i lekviken. Avsaknaden av honor gör att fisken hugger riktigt bra flugorna sitter fint i mungipan eller svalget, huggen kommer också utan minsta tvivel. Gäddorna du fått hittills har uteslutande varit hannar, först med total avsaknad av iglar men allt eftersom har dessa blivit mer och mer påtagliga.

Men nu kommer en psykiskt krävande period, när vattentemperaturen stiger långsamt börjar honorna komma in för att observera, de första som kommer är de mindre honorna, honor som kanske leker för allra första gången. Det är inte så att dessa kommer in och ställer sig på lekplatserna för att vänta in leken, fortfarande står de en bit ut på djupkanter men tar sig en simtur in på grunt vatten med jämna mellanrum för att kolla av förekomsten av könsmogna partners, vattentemperaturen och potentiella lekplatser.

Detta kommer du att märka direkt på fisket. Hannarna tappar hugginstinkten fullkomligt när första honan gjort entré och har nu bara en sak i huvudet, och för oss som har hund är det kanske lättare att förstå, en hane kan helt sluta att äta dagar i sträck om det skulle finnas en löptik inom luktavstånd, lika förvirrade blir nu gäddhannarna om några honor tagit sig en informativ sväng i lekviken.

Nu helt plötsligt hugger inte fisken med samma intensitet som tidigare. Ofta känns det som små töjningar i linan, eller som om flugan lite lätt fastnar i sten eller tång, inte allt för sällan ser man också fisken följa efter med nosen inkörd i stjärten på flugan och liksom bara nafsar i dem, det är nästan som om där är något kärleksfullt över denna relation mellan gädda och fluga, det är enbart hannarna som beter sig så här. Detta är otroligt frustrerande när fisken bara följer efter och inte hugger, för att förhoppningsvis kunna locka gäddorna till hugg är ett bra tips att göra ständiga stopp i hemtagningen, det kan utlösa ett knappt märkbart hugg, men dock krokad fisk.

Inte sällan kommer huggen när man i hemtagningen är sysselsatt av något annat, exempelvis titta på klockan eller rätta till kepsen, dessa temporära avbrott ger ibland resultat. Man kan klippa bort några extra cm på flugans stjärt eller sätta en extra krok längst bak, en s.k. tandemfluga, allt för att öka procenten krokad fisk. Lyckas man kroka en av dessa kärleksfulla hannar så sitter kroken ofelbart allra längst ut i munnen, iögonfallande är också den tidigare påtalade förekomsten av iglar, till skillnad från en fångad hona som trots samma storlek man lätt kan skilja från hannen genom iglarnas totala avsaknad.

Man börjar nu också upptäcka mindre sår och märken efter tänder på sidorna av hannarna, detta är märken från honornas brutala attacker på trugande kavaljerer. Honorna gör utfall mot allt för kärlekskranka hannar, hon är inte mogen för lek men han trugar, den till sist trötta damen gör ett utfall och sätter tänderna i sin kavaljer, inte för att döda utan enbart för att markera sin olust. Med detta i färskt minne skiljer man lätt på en hannes i jämförelse mesiga, kärleksfulla hugg från honans mer brutala olustattack på våra flugor.

Betten, köttsåren, iglarna och skrapmärkena blir nu med ökande vattentemperaturer allt större och påtagligare på de hannar som landas, det kan ibland se riktig illa ut, men du ska bara vara glad. Detta innebär två saker, dels att de riktigt stora honorna kommit in för lek, och att du har hittat en vik där chansen att få en riktigt fin fisk är god. Dessa stora honor gör utfall precis som de mindre honorna, skillnaden är att nu får hannarna plats i gapet och man kan se märken efter hela käkar på hannarnas sidor.

När våren kommit så här långt och du följt med under hela resan är det ganska uppenbart att man kan skilja könen åt genom förekomst av iglar, bett och intensiteten i huggen. En gädda som krokas med flugan längst ut i munnen, har iglar på kroppen samt uppvisar bitmärken är enligt min mening en hanne. Ett brutalt hugg med flugan långt ner i svaljet, avsaknad av iglar och skador är sannolikt en hona.

Man kan inte fiska grunt nog på våren, ljumna pålandsvindar trycker in varmt vatten långt in i vikarna, med svävande flugor, med andra ord flugor som sjunker mycket långsamt, kan man få fina gäddor på grundare vatten än vad man trodde var möjligt, problemet är bara det att man inte tror det ska finnas någon fisk så långt in, tills man skrämt upp dem, då är det för sent, en skrämd gädda hugger sällan. För att kunna lura dessa grundstående gäddor gäller det att man fiskar från rätt håll, det är sämre att fiska från land, gäddan ser dig mycket tidigare än du anar, istället är det bättre att vada omkring inne i viken och kasta mot, eller parallellt med strandkanterna om det är möjligt. Så fiska så grunt du bara kan, man slutar aldrig förvånas.

Vissa saker rår vi inte på, högt kontra lågt vatten är en sådan sak, naturens lagar står över oss. Vad man kan göra är att anpassa sig efter rådande förhållande, en fin lekvik kan vid högvatten vara omöjlig att komma till och fiska i, precis som en annan vik är nästan tom på vatten vid lågt vattenstånd. Gör så här, leta upp 2-3 vikar som du tycker är intressanta men fiskbara vid lite olika förhållanden. Håll dig sedan bara till dessa vikar, leta inte runt för mycket, det är bättre att lära känna några få ställen riktigt bra än att fara omkring på vinst och förlust.

Jag vet flera mindre vikar som vid normalt vattenstånd inte är fiskbara, men vid sydlig vind och högt vattenstånd kan hålla otroliga mängder fisk på våren och vice versa. Extremt låga vattenstånd ska man ta till vara på, helst om det är soligt och vindstilla. På med polaroidglasögonen och gå uptäcksfärd, du kommer lära dig otroligt mycket som kommer till nytta senare, hålor, stenar, tångbälten och djupkanter är några av sakerna som kan bli guld värda vid senare fisketurer.

I slutet av mars och början av april gäller det bara att fiska så mycket man har tid och lust med, för snart sitter den där, drömgäddan. Om det nu inte hade varit för allt annat som ska göras, den allra finaste av lördagar då man egentligen hade gett vad som helst för att köra och fiska, jaha, då ska sommardäcken läggas på, jag tar det lugnt idag och fiskar imorgon, kanske för husfridens skull. Se på fan om det inte är full storm och hagelbyar nästföljande dag, eller trädgårdens snabbt växande krav på uppmärksamhet, jag brukar se mig själv stå och småprata med diverse träd och buskar vid denna tidpunkt.

Står där med den ena handens fingrar korsade bakom ryggen, blåljuger och lovar både dyrt och mycket gödsel om bara trädgården vill skölja ner två sömnpiller till det varma vårregnet, allt för att skjuta tillsynen några veckor på framtiden. Vattentemperaturen stiger och fisket avtar allt mer inne i lekvikarna. Efter leken lämnar gäddorna det grunda vattnet och letar sig ut mot något djupare partier, man brukar ofta hitta dem på samma ställen där höstfisket bedrivs, i närheten av djupkanter och vid tångbälten där bytesfisk uppehåller sig.

Gäddan är nu mager och hungrig, glupskt äter den periodvis allt som liknar mat och simmar. Vårfisket är kanske den allra mest intressanta tiden för gäddflugfiske, det finns så mycket att fundera på kring lekande gäddor och dess beteenden, så många obesvarade frågor att försöka klura ut, naturen som vaknar upp och allt ska börja om på nytt, de ljusare och allt längre dagarna och alla dessa minnesvärda upplevelser man får genom ett par polaroidglasögon.