Nordens "bonefish" er på stikkerne netop nu

Brofjorden ligger spegelblank, perfekt väder för att jaga Makrill, man ser varje krusning i vattenytan på långt håll.

Mitt Flugspö ligger lutat mot relingen med lina utdragen från rullen på den tunna botten som skiljer mig från en blöt upplevelse,allt klart om ytan skulle brytas av två tum långa makrillsnacks.

Sittande, väntande dagdrömmer jag om svunna tider här i Brofjorden, stenhuggare som slet ont, det goda Ålfisket, som gav oss en outslitlig vals och den påtagliga fattigdomen för många. Tankarna hittar snabbt tillbaka till nutid när ögat uppfattar hoppande småsill en bit bort med Makrillar som skjuter som torpeder genom smörgåsbordet. Dom allt mer upphetsade Makrillarna kan omöjligt ha tid att skilja min fluga från the real stuff under den snabba jakten. Den gamla svarta och skavda Mercuryn startar på första draget och skjuter sakta båten framför sig, en bit från det kokande vattnet trycker jag på den röda knappen och kolvarna stannar omedelbart. Ställer mig snabbt upp och fattar spöt med handen,samtidigt som båten driver mot dom jagande makrillarna börjar jag att luftkasta för att få ut tillräckligt med lina för att nå ut till epicentrum (man får lära sig många nya ord, när det händer fruktansvärda saker på vår sköra jord).

Upptäckten av hur vacker fluglinan är mot kvällshimlen,nästan flouserande,får mig att göra några extra onödiga luftkast. Gör ett sista kraftfullt dubbeldrag innan den enkla flugan skickas i hög hastighet mot den frossande sommargästen.

Jag kan inbilla mig det hårda, resoluta hugget redan när flugan befinner sig i luften. Ser den smala linbågen på väg ut mot morgondagens middag när den plötsligt stannar upp och kommer tillbaka mot mig och landar i en stor hög en bit från relingen. Framför mina fötter ligger ankaret, insnott i något som kan liknas vid en Asiatisk jättespindels lekfulla jakt på föda, en limegrön kokong mitt i båten. Sätter mig på huk och försöker snabbt trassla ut eländet, svär lite tyst över oordningen i båten.

Väl färdig tittar jag över relingen, den jagade fisken likaväl som den jagande är som bortblåst och vattnet ligger nästan spegelblankt igen, man kan knappt skymta svallen rinna ut i kvällen och försvinna. Känner mig lite uppgiven över möjligheten som försvann pga. att var sak på sin plats inte har anammats. Bestämmer mig ändå för att stanna på havet ett tag till, ändrar taktik från att vara passiv avaktande till mer handlingskraftig. Häller upp några nävar av den havregryn som jag tagit med mig i en spann med lite vatten i,låter grynen suga upp vätska, för att sjunka bättre, innan jag delar några småsillar på mitten och blandar med den nu uppsvällda gröten. Slänger även med några skalade råräk, bara för att piffa till det lite extra. Nu finns det någonting här på Västkusten som kallas för flöpåse - det är helt enkelt en ärm eller ett ben från t.ex. en pyjamas.

Man fäster en lina runt den ena änden på ärmen och knyter sedan dit ett sänke,nu har man en strut med en tyngd. Man blöter upp flöpåsen och fyller den med den uppsvällda havregrynen, kramar ut allt vatten och sänker snabbt ner den till rätt djup. Denna dag blev det ca. 1,5 meter ner i det klara vattnet. Här gör man några kraftiga ryck och vips så är all havregryn med tillbehör ute ur påsen. Snabbt åker påsen upp ur vattnet igen, några extra sillar kastas ut över ytan och genast visar fiskmåsarna intresse för min existens. Jag viftar lite med armarna för att få dom en bit från båten, men dom är ganska lite toleranta och ignorerar mig helt. Det är varken vind eller ström i vattnet denna kväll, så påsens innehåll dalar rakt ner mot botten samtidigt som båten ligger någorlunda still.

Havregrynen kommer nu att simulera ett blänkande sillstimm i det sista kvällsljuset med sin vaggande gång mot djupet. Förhoppningen är att Makrillen ska upptäcka dom ljusa grynen och bli nyfikna. Nu är nog inte Makrillen någon fantast av havregryn, men det är här dom delade sillarna kommer in i bilden.

Mina ärmar läggs i en för hakan skön ställning och ögonen plirar ner mot Makrillens serverade kvällsmat. Fantasin sätts i rörelse på samma sätt, som när man ligger på rygg i gräset och tittar på molnen. Jag börjar se saker bland sill och havregryn, båtar, vägar, bryggor och små människor som går omkring där nere.

Jag ser Anita och Knut gå hand i hand längs strandkanten tillbaka hem mot en nykokt kopp kaffe, och jag ser Knuts fru Alice som gjort kvällsmat,risgrynspudding. Birger som är klar med sina ålkrok för kvällen och ror tillbaka mot land. Han får syn på Knut - en sup ikväll ropar han högt över viken! - Om vi byter glas! svarar Knut.

Mannen i båten vänder bort blicken och ror vidare. Birger Bengtsson var en märklig man. Lång och gänglig utan ett hår på kroppen förutom stora hårtussar i öronen som aldrig ansades. Han bodde själv i en stuga längst inne i viken och levde sitt liv, vilket kanske inte alltid uppskattades av omgivningen, ett original skulle man kanske ha kallat honom idag. På sprit bjöd han gärna, men då i ett skitigt glas, det rena drack han ur själv.

Oftast tackade folk nej, men accepterade dom det skitiga glaset gick det ju inte så mycket brännvin i. Plötsligt försvann bryggor och båtar, så även Birger, Knut och Anita. Makrill, mängder av Makrill, kryssade mellan grynen strax under båten och tuggade i sig mina minnesbilder.

Snabbt upp på fötterna, en koll att ankaret inte blivit attackerat av spindlar. Några snabba luftkast. Fiskefebern gjorde att hjärtslagen kändes som hårda slag i bröstet. Det blev inget kast i den högre skolan, men linan transporterade flugan bort från båten, det räckte för stunden. Flugan tog vatten, en del av mig ville börja hemtagningen direkt, men jag intalade mig, att den behövde lite tid att sjunka till rätt djup.

Kan knappt tänka färdigt tanken förrän linan drogs ur handen på mig, det är ju så gudagott när dom hugger så. Lyfter spöt, men det dras ner mot vattnet igen, spörtoppen dras ner under vattenytan av den starka motståndaren, får verkligen ta i för att lyfta fisken. Under drillningen kommer en båt utifrån, alldeles brevid mig saktar han in och glider förbi, tittar som om han var på zoo och inspekterade konstiga djur. Det är inte första gången detta händer när jag är ute och flugfiskar Makrill i Brofjorden.

Här fiskar man med agnad krok liggandes i stora horder för ankar på gamla beprövade ställen så som, Lindholmarna, Kornö, Tippen och Öskär. Det är husbehovsfiskare (inte som något negativt) som brukar denna metod längs västkusten. Något mer avkopplande fiske får man leta efter. Man sitter med motorn som ryggstöd och med en meta i varje hand ut över relingen i färgranna regnställ med Skanska eller NCC tryck på ryggen, och man har superkoll på vilka djup grannbåten fick senaste fisken på. Hugger det inte sitter man bara still och finns - underbart.

Men under den lugna färgglada ytan är det tävling på högsta nivå, är man fler än en i båten gäller det att ta mest fisk under fisketuren. Förloraren får höra sin usla teknik kommenteras under hemfärden.

Detta gamla fiskesätt är långt mycket effektivare än mitt snobbfiske, som jag har fått höra ropas till mig från förbipasserande gamla fiskerävar i sina bohusekor. Jag är villig att hålla med, att flugfisket är kanske inte rätt metod att fånga dessa snabbsimmande individer (Scomber Scombrus) med, men mer spännande kan det inte bli om man har tur att träffa på stora stim jagande fisk inom en kastlängs håll. Makrillen kör runt under båten i full karriär, det är bara att försöka hålla emot och veva in lina vid varje tillfälle som ges. Fast man inte tror det, så tröttnar muskelpaketet efter ett tag och kommer motvilligt in mot båten. Den gör ett sista försök att undkomma innan den lyfts in i båten. Vackert grönblå marmorerad på ryggen ligger makrillen och slår med stjärten mot durken. Musik för en västkustbo.

Förr trodde man att teckningen på Makrillen rygg var hemliga koder. En Präst i Bohuslän ska ha knäckt koden. Han avslöjade aldrig vad koden betydde, men han slutade äta Makrill. Ett tag åt man knappt någon makrill alls eftersom att den mörka filen i köttet skulle vara döda Tyskar, som fisken ätit efter kriget. Men Hummer och Krabba, som är riktiga asätare, dom åt man med stor lust. Gör några snabba kast till, men stimmet försvann lika plötsligt, som det dök upp. Bestämmer mig för att avsluta för kvällen och fira lite.

Det är trots allt midsommarafton, och lite måste man göra för husfridens skull. Tar fram en plywoodbit och en kniv för att rensa kvällens fångst. Här är det inte fråga om någon catch and release. Stekt med kokt potatis (och lite starkt), rökt eller grillad är Makrillen en delikatess på matbordet så här års, den betydligt fetare höstfisken ska ätas inkokt och kall. Jag skär upp buken på fisken och tar ut inälvorna och förvånas ännu en gång över att detta en gång i tiden varit en delikatess.

Enligt naturforskaren A.E. Brehm (1829-84), Tyskland: Makrillens utmärkta kött bör enligt vår åsikt ätas så snart som möjligt, hvaremot Romarna läto det blandat med blodet och inelfvorna ruttna och derigenom beredde en af dem mycket omtyckt sås Garum. Den bästa kallades Spansk, svart eller ädel Garum. Med tillsatta Indiska kryddor blev priset på marknaderna högt. Den färdiga såsen häldes öfver allehanda kötträtter, eller också dracks den med vatten och vin till bordet. Jag funderar lite över receptet - men slänger ingredienserna överbord.

En annan gång kanske.

Sitter kvar en stund och tittar på den av luftföroreningar röda kvällshimlen innan motorn dras igång och båten styrs mot sin brygga. Min far sitter på hälleberget inne vid bryggan efter en kvällspromenad med hunden. - Såg du inte öringen som vakade flera gånger alldeles här inne,frågar han. - Jo - Den var riktigt fin,kanske nästan ett kilo. Du skulle provat på den... - Brukar ju fiska i Kivik, svarar jag. Ser att han inte förstår, och jag kommenterar det inte mer. Det är midsommarafton och våra jordgubbar väntar vid huset.

Uppe för den branta backen hör jag snapsvisorna, som ännu inte tystnat, och jag ser vuxna människor som hoppar på huk runt en lövklädd pinne. Jag känner mig ännu en gång lyckligt lottad över att ha en intresse. Innan lampan släcks för natten, ställer jag klockan på kl. 04.00, men det, det är en helt annan historia. (Det finns inga blodsband mellan artikelförfattaren och Birger Bengtsson D.S)